abcdefefhsi
Porträtt | 22 Febr 2012 | SFF

Fotofika med Monica Englund

I serien Fotofika träffar Tommy Arvidson fotografen Monica Englund i Göteborg.

Fotofika med Monica Englund Foto: Tommy Arvidson

Längst in i ett hörn av den gråmålade huslabyrinten Konstepidemin i Göteborg har Monica Englund sin ateljé. Känslan av epidemisjukhus från förra sekelskiftet finns kvar. Men sedan 1987 huserar ett drygt hundratal kulturarbetare av olika slag i de varsamt renoverade lokalerna. Över diskbänken i det ena rummet hänger mörkrumsuret kvar. Det angränsande rummet var en gång labb. Istället för ett svart skynke hänger nu i dörröppningen en vit spetsgardin. Framkallningsskålarna har förvisats till ett förråd.
Monica och hennes livskamrat Lars Johansson har haft ateljén på Konstepidemin sedan slutet av 80-talet. Han gick bort i 2001.
Men över våra kaffekoppar börjar vi från början.



Det fotografiska intresset kom in i Monicas liv med en kamera av märket BabyBox. Den hade inga inställningar och negativstorleken var 3x 4 cm. Hon fick den när hon fyllde 11 år av sin morbror Tage.
- Jag lät framkalla bilderna på färghandeln. Jag hade kameran med mig överallt. Och fotograferade dockorna och hunden. Jag hade också med mig kameran i skolan.

När familjen flyttade från Skellefteå till Sundsvall ville inte Monica fortsätta skolan. Hon fick ett jobb som tecknarelev på Sundsvalls tidning. Hon tecknade skor till annonser, satt i växeln, tog emot dödsannonser.

Drömmen att bli modetecknerska eller modedirektris ledde henne till Bergs reklamskola i Stockholm. Förebilden var Kerstin Thorvall. På skolan träffade hon Lasse som också var fotointresserad. De blev ett par och flyttade efter utbildningens slut till Göteborg. Den första riktiga kameran, en Leica, delade de på och tog ibland bilder på samma rulle.
Ibland ledde det till dispyter om vem som hade tagit vilka bilder. För de hade ju bägge varit med vid tillfället och sett exakt hur bilden skulle tas. På de tidiga kontaktkartorna står det ofta antecknat; L + M.
- Några år senare skaffade vi en Leica till och en ljusmätare. Vi hade alltid våra kameror med oss när vi gick ut och frågade ständigt varandra; Vilket exponeringsvärde får du? Med tiden lärde vi oss att se den rätta exponeringen utan mätare, den fanns i ögat.



- I början av 70 talet var jag hemma hos en väninna som var höggravid. Jag fotograferade henne när hon låg naken på golvet på en trasmatta. Det blev en bild som kom att användas i många sammanhang och jag kände att jag ville fortsätta att fotografera födslar.
- Min mamma hade alltid fött hemma. Jag och min bror satt i rummet utanför och väntade. Vi hörde inte ett knyst förrän barnmorskan kom ut med vårt lilla syskon, så min mamma måste ha varit väldigt behärskad.
Själv hade Monica en svår första förlossning och hon insåg att det här var ett område där det behövdes massor av information. I början var personalen mycket misstänksam men med tiden blev hon en i teamet. När Monica vid ett tillfälle skulle fotografera ett kejsarsnitt ståendes på en pall för att få en bra bildvinkel, avdelades en ur personalen till att så vid hennes sida. Hon kunde ju svimma. Det blev dokumentationer av 12 stycken födslar under 10 år varav några kejsarsnitt.  1982 kom boken En födelse ut. Den blev en ögonöppnare för åtskilliga förstföderskor. Året därpå kom Bilderbok om kejsarsnitt.

 - Konstigt nog så har jag överlevt på mina bilder. Det mest kommersiella jobb jag haft var när jag arbetade på Stadsteatern i Göteborg i tolv år. Det började 1975 med Jösses flickor som jag verkligen kände att jag ville fotografera.
Men det var ständiga problem med att få bra ljusförhållanden för fotograferingen. Trots att ljussättarnas arbete inte var färdigt så skulle pjäserna fotograferas. Ibland stod skådespelarna i mörker. En dag 1987 fick Monica nog och sade upp sig. Hon bestämde sig för att helt satsa på sig egen fotografi. Därefter har det blivit en lång rad personliga projekt som ofta har utgått från hennes närmaste.
Ett och ett halvt år efter Lasses dödsfall gjorde Monica en utställning om maken. Jag såg den när den visades på Röda Sten i Göteborg. Det var en intensiv upplevelse av sorg och saknad och ilska över sakernas tillstånd som var svår att ta till sig. Jag minns att jag gick hastigt och hukande genom utställningen.

I vårt samtal återkommer vi gång på gång till hur viktigt det är att bearbeta saker. Sorgen över att ha haft en outvecklad relation med hennes nu avlidne far är ett ständigt pågående projekt.  När hon som Årets konstnär 2008 i Strömstad ställde ut de bilder som betytt mest för henne dök fadern upp i form av porträtt inneslutna i flaskor. Flaskorna innehöll vatten, bilderna löstes långsamt upp under utställningens gång. Men vattnet nådde aldrig upp till ögonen. Fadern finns också med i de collage som Monica nyligen visade på Göteborgs konstmuseum. Och just nu visas tre stycken av Monicas självporträtt med far på Moderna museets Malmöfilial.
- Jag vet inte riktigt vad det är jag håller på med förrän jag är färdig. Men det skall finnas en röd tråd, och den tråden är jag. Annars är det inte något att ha.
Nyligen hämtade Monica och hennes kollega Hillevi Nagel gamla bilder från den bildbyrå i Kungsbacka de bägge tillhör.
- Vi skämtade om att vi skulle slänga alla bilderna i Kungsbackaån. Det vore en vacker syn, svartvita aspekter av våra liv, hundratals fotografier, som flyter ut i havet och sakta upplöses.

Text och Bild: Tommy Arvidson

"Sjöliljor" av Monica Englund

Vill du läsa fler personporträtt? Här hittar du fler svenska fotografer i serien Fotofika. 
Hör gärna av er till redaktion@sfoto.se om ni tycker vi ska skriva om någon särskild fotograf.