Blick= Sight
Cato Lein
Nya vyer

FÖRFATTARE på bild har enligt lång tradition varit en skönande. Själfull ska hon blicka mot oss. Varför vill man se författaren på bokomslagets flik? Vill vi få ihop texten med ansiktet? Som en Charles Bukowski med sin skitiga text? Men om texten svär mot författarens ansikte? Tänk om författaren är sjaskig och innehållet gudomligt? Vad vill vi med det här avslöjandet av författarens identitet? Varför räcker det inte med författarens röst i boken? Man kan ju se hennes nakna fotspår på varenda sida, om man läser noggrant.

Vad hade hänt med min debut 1977 om jag varit fet, ful och osminkad? Och om Pamela Jaskowiak var det? Eller Inger Edelfelt? Glider inte den vackra författaren in i media på ett bananskal? Känner ni till någon media-uppmärksammad författare(kvinna) som är riktigt sjavig? Show me!

Själv närde jag en föreställning om att författarens ansikte inte ska vara känt. Man skulle kunna röra sig fritt utan att bli upptäckt, ta olika jobb utan att bli utpekad. Smälta in som en wallraffare. Den föreställningen lever fortfarande i mig. Ingen bild alltså? Jodå, jag har fotograferats av Ulla Montan och blivit inflikad i bok, senare av Cato Lein. Jag har själfullt blickat in i kameran och sålt mig vulgärt med en kniv i handen instucken i en köttbit i charken på Konsum (inför boken Köttryckningar).

Min inspiratör till författarporträtt var bilder från 80-talet på författaren Mia Berner av Mikael Sterner och en anonym fotograf från GP. Hon går på landsvägen med jackan flygande, några kor och lador i bakgrunden, ingen speciell ljussättning. Enkelt, odramatiskt. Ett stycke ifrån skönanden.

Allt det här skvalpar i bakhuvudet när jag ger mig i kast med Blick = Sight av Cato Lein. Jag tvärstannar vid omslaget. Namnet Cato Lein är svart och fett, tvärs över skjortan på Paul Auster. Namnet är större än titeln, ser ut att väga tyngre än Auster.

Jag tänker på "Kilroy was here". Soldaten som markerade sin existens genom att skriva på väggen. Varje fotografiskt ögonblick är egentligen en Kilroy. Fotografen kilroyar, författaren kilroyar. Cato Lein was here. Men är fotografen viktigare än motivet? Heter Paul Auster Lein? Det ser ut så.

Inne i boken essäer av Ingrid Elam, Björn Linnell och Anders Bodegård. Författarporträtten blandas med dikter och foton på landskap och fiskarfolk från Norge. Det ligger naturligtvis en tanke bakom det, folk som folk.

Men det är författaren och ett landskap som får den gulnande touchen. Inte fiskaren. Ibland är fotot sönderfrätt i kanterna, såsom bränd. Antikfierad. Ibland nästan slukar ljuset fotot, författarens kropp på väg att försvinna. Se Iselin C. Hermann. Och ljusglorian runt Marie Silkeberg. Den eviga författaren, upphittad på vinden i en gammal låda. Eller skarp närbild, nästan fosforiserad, negativet lyser liksom igenom. Eller suddigt foto, flyktig författare, skygg, närmast mytisk; Stig Larsson, Jaques Werup, Aris Fioretos. Medan Horace Engdahl står enface med sol på ena kinden och havet bakom, inte som en seglare, men väl en folkskollärare på en vindpinad västkustö.

Några foton skiljer ut sig: Sara Lidmans ögon och kalufs, P.O. Enqvist i soffa med hund, Hans Alfredsson solar sig stående rätt upp och ner utanför sin stuga, Raattama i en tunnelbanevagn. De befinner sig i ett sammanhang, i sin miljö. Inte framför den. Utan i den. Av Sara syns bara ögonen och det punkiga håret, men detaljerna är så mycket hon att bilden upplevs som ett sammanhang. Sammanhanget Lidman. De övriga är också helt självklara i sin miljö och det minskar intrycket av den gamla skönanden.

Annars står de mest eller sitter nånstans. Liksom placerade. Eller så är bara ansiktet taget. Nära utan några trix. Precis som de norska fiskarna. Skönt. Inte för att likställa författarna och fiskarna, för deras yrken skiljer sig åt, hur mycket författaren än försökte under 60- och 70-talet att kalla sig kulturarbetare. Det måste finnas något annan författarimage än kulturarbetare och skönande. Något däremellan eller helt annat.

Här kommer Leins bilder med författarna i sin miljö, som jag nämnde ovan, in. De känns inte placerade, mytiska eller konstlat vardagliga. Utan mer som, men titta där står Raattamaa. Va kul. Undrar vart han ska åka? Skärmarbrink?

AGNETA KLINGSPOR