Drömmen om verkligheten
Marie Lundquist
Journal / SAK – Sveriges allmänna konstförening

Å ENA SIDAN finns förespråkare som talar om fotografen som världens bästa vittne till "verkligheten". Verklighetsförespråkarna tänker inte alltid på hur verkligheterna hänger ihop med vem som ser och med ideologi. På andra sidan står mysticisterna och omfamnar fotografiet för allt utomverkligt det rymmer. Marie Lundquist befinner sig någonstans mittemellan i denna skrift där hon kåserar kring 35 fotografier under titeln Drömmen om verkligheten.

Lundquists utgångspunkt är att fotografin för henne alltid varit den plats "där drömmen och verkligheten stämt möte". Så här skriver hon om en bild av Josef Koudelka: "Koudelkas bild liknar drömmens på så sätt att den skapar samband mellan oförenliga ting och platser. Mellan mitt öga och fotografens går en ljusbåge som binder samman tiden. På den bågen balanserar berättelsen…Bakom drömmens bild finns berättelsen om en större dröm – den om verkligheten."

Jag förstår inte vad det betyder.

Drömmen om verkligheten är årsbok för Sveriges allmänna konstförening 2008. Det är första gången som SAK:s årsbok handlar om fotografi. Det är talande. Först på 90-talet började ju fotografiet tas på allvar som konstform i Sverige, och nu är SAK redo att haka på. Man samarbetar med Journal, landets ledande förlag för fotoböcker. Man skriver att boken är tänkt att handla om "fotografi som konstart". Urvalet är välgjort men förutsägbart, här dominerar ständiga manliga ikoner som Georg Oddner, Anders Petersen, Josef Koudelka, André Kertész, Hans Gedda, Lee Friedlander, Henri Cartier-Bresson och Christer Strömholm bland några yngre, som Nina Korhonen, Maria Miesenberger och de genom sina för tidiga dödar mystifierade Francesca Woodman och modefotografen Robert Nettarp.

Fotografier är mycket oftare upphov till luddiga klyschparader än andra visuella uttryck som brukar räknas till konsten, och jag blir lika upprörd å fotografins vägnar varje gång. Fotografi drar till sig vaga utsagor som sockerbitar drar till sig flugor, tomma konstateranden av typen "Alla fotografier innehåller ett memento mori – en påminnelse om vår dödlighet", vilket sätter tonen i denna boks förord.

Jag tror att det har att göra med fotografiets just luddiga status i konstvärlden. Dess uttolkare är fortfarande osäkra på vad fotografiet ska räknas som – rapporter eller det mer eteriska, högtidliga begreppet konst.

Marie Lundquist, som är poet, betraktar fotografier som korresponderande med dikten. En fråga hon uppehåller sig vid är huruvida det ännu finns kvar en tilltro till fotografins övernaturliga kraft: "Som den kinesiske målaren Wu Tao-tzu har jag gått in i bilden och drömt mig kvar där", slår hon fast i förordet.

Kanske är det inte fotografiet jag ska ge skulden, kanske är det den förgångna kulturjournalistikens traditionella vurmande för snömos. Marie Lundquist skriver på ett sätt som börjar bli sällsynt idag, när kultursidor rationaliserat bort det sirliga kringelikrokandet, dels som en effekt av marknadsanpassning och dels av en vilja att människor ska förstå vad man menar.

"Att avläsa ett ansikte som en blind, kanske är det paradoxalt nog vad kameran, seendets främsta verktyg, gör." Det är som taget ur ett ready made-formulär ur en referensbank för svensk kulturjournalistik. Ett bibliotek där det alltid finns ullstoff att låna till en text om man vill slippa tänka efter vad man själv – eller konstverket – i själva verket har på hjärtat. Stoffet kan vara, som i dessa 35 kåserier, utsagor om haikudikter, rå sinnlighet, kyrkor i Paris, minnen av doftande brödbutiker på semestrar.

Det är problematiskt eftersom det leder till texter som fungerar sämre ju noggrannare man läser dem.

MALENA RYDELL