Picture Imperfect
Kent Klich (foto) + privata familjebilder
Kent Klich, Beth R, (video, bilaga)
Svend Heinild, Beth R, Fred Ritchin m fl (text)
Journal

Caravan
Rikard Laving
Journal

I PICTURE IMPERFECT möter vi en komplex bild av Beth, en kvinna född 1949 i Köpenhamn. Ett säreget familjealbum, en annorlunda berättelse där den ofullkomliga, bristfälliga bilden är det centrala. Ett familjealbum som under dess lugna yta med familjefestligheter där gäster sitter vid vitdukade bord och med klassfoton från det "normala" livet, döljer en annan och mer skrämmande bild av Beths barndom och vuxenliv. Albumet innehåller utöver de vackra svartvita bilderna tagna av Kent Klich, även privata familjebilder, sjukhusjournaler, Beths egna dagboksanteckningar och ett videomaterial. Det ger oss en mångbottnad bild av Beths resa genom livet.

Picture Imperfect är det senaste arbetet av den svenske fotografen Kent Klich, bosatt i Danmark. Precis som i sina tidigare projekt om gatubarn i Mexico och HIV-smittade barn i Rumänien är Kent Klich återigen djupt engagerad. Men i beskrivningen av Beths liv tar han ett steg vidare.

Klich har följt Beth under en period på över 20 år. I början av 1980-talet träffade han för första gången Beth i Köpenhamn, där hon sedan 17 års ålder levde som prostituerad och missbrukare. Det blev början till ett flerårigt fotoprojekt och åtta år senare kom fotoboken Beth ut.

I den nya boken får vi i Beths dagbok glimtar av hennes hårda liv. Att läsa igenom Beths klinik- och myndighetsjournaler är att närma sig en Kafkavärld. Beth hade varit placerad i olika barnhem redan när hon var fyra år. Vid första samtalet med myndigheterna säger modern, som inte hade önskat att föda Beth: "Hon har ett omöjligt sätt, är hopplös, går inte att få att lyda." Längre fram får vi läsa: "När hon bli rädd, arg eller envis kissar hon i byxorna. Biter mycket på naglarna. Har våldsamma humörutbrott." När hon är fem år gammal, karakteriseras hon i journalen som: "Frisk, fri och oförskräckt – flink som få. Sprängfylld av energi, rackartyg och påhittighet. Aggressiv och dominerande mot kamraterna. Dyker upp överallt, i synnerhet där man minst väntar det. Hungrar efter kärlek – och lindar hela personalen om lillfingret."?

Vi får ytterligare en inblick i Beths liv genom att läsa hennes dagboksanteckningar. Kanske kan vi ana orsakerna till att Beth började med tunga droger, vi läser bland annat om den konfliktfyllda och infekterade relationen till hennes mor.

"Jag förlorade det lilla som fanns kvar av min kärlek till henne den dagen hon tog mej till Halmtorvet och fick mig att knulla ihop pengar så hon kunde fortsätta att dricka. Där rök sista hoppet. Och nu är det för sent." Strax därefter tillägger Beth för att klargöra sorgen som hon bär med sig: "När hon dör kommer jag att känna mej fri." Om sitt missbruk och sin hälsa skriver hon: "Min blodcirkulation är inget vidare, jag har ju stuckit mig överallt, mellan tårna och i tungan och i pannan. När dom ska ta blodprov är de alltid tvungna att kalla på en barnläkare, det är de enda som kan hitta en ställe att sticka i."

Men Beth är inte bitter över sin förflutna. Hon vill inte bli betraktad som samhällets offer. Hon resonerar i sina anteckningar: "Vi är väl en produkt allihop. Är vi inte en produkt av vårt förflutna, ända från det vi skits ut och fram till dags dato? Självfallet är vi det. Men man kan ju inte hålla på och skylla på det när man inte kan hantera tillvaron."

Såren finns kanske kvar till hennes död. Men innerst inne hoppas hon på att kunna "vara en vanlig människa". Och i videon (utsedd till bästa dokumentära kortfilm vid Köpenhamnns Festival) kommenterar hon en Dali-reproduktion som hon har hemma. När hon betraktat Galas (konstnären Dalis fru) nakna rygg, utbrister hon "jag älskar min kropp". Beth är nästan övertygad om att hon äntligen har mött kärleken hos en man vid namn Kim, fyra år yngre än henne. Efter tio års gemenskap börjar hon tror på kärleken.

Vi står definitivt inför ett starkt och djupt porträtt av en utsatt person. Ett porträtt som Kent Klich gör med full respekt för Beths integritet. Ibland undrar man om han inte under alla dessa år har agerat mer än som fotograf; också som en terapeut för Beth.

Under tre år besökte Rikard Laving människorna i husvagnscampingen vid Flatenbadet söder om Stockholm. Tidvis har Rikard även bott där. Många lever där permanent i slitna husvagnar. Poetiska bilder ger oss en inblick i det vardagliga livet hos dessa människor i samhällets utkant. Kännetecken på Lavings bildspråk är färgåtergivning i en svag skala, suddighet som ger oss en känsla av att ständigt vara på flykt, rastlöshet, tidslöshet.

Boken Caravan ger oss bara bilder. Men frågan är, räcker den här typen av fotografier för att måla ett porträtt av dessa människor? Är det ett bevis på öppenhet att flera av dem visar sig nakna inför fotografen? Är att vara naken ett bevis på förtroende och samförstånd? Bilderna är tagna i samma anda som i J H Engströms och Anna Claréns drömska färger och bildspråk. Men frågan återstår, räcker detta?

Klichs och Lavings projekt och metoder handlar antagligen om två olika sätt att arbeta när man närmar sig människor i samhällets utkanter, vilka båda fotograferna vill berätta om. Rikard Lavins projekt känns definitivt svagare och tunnare eftersom där saknas det engagemang och den äkthet som finns i porträttet av Beth.

PATRICIO SALINAS