Solvarv
Tore Hagman (foto), Stefan Edman (text)
Gullers

OM INTE boken hade tryckår 2007 angivet, hade det varit svårt att tidsbestämma den utifrån Tore Hagmans fotografier i Solvarv. Jo några få motiv avslöjar en tid efter 1950-talet; renskötarna i lila-orange jackor och kepsar av 90-talssnitt, ett foto med två personer på hemväg med sina jakthundar, varav den ena bär jeans, samt fyra pojkar på fisketur med tröjor senare än 1980-tal.

De andra bilderna utstrålar lugn och evighet: inget har hänt eller kommer att hända. Det är vilande landskap med gröna kullar och slåtterängar. Jordbruket sköts med häst. Det är vindstilla, sidljuset smeker trädstammar, skirt blommande fruktträd och betande kor. Ja hela Sverige är ett rofullt jordbrukslandskap med utblickar till bäckar i skogen, stengärdsgårdsmurar, myrlandskap, fjällvärld och lite till.

Hagman gör dramatiska men ändock stillastående kompositioner, ibland med snö, rök, dimma, men alltsomoftast i solsken. Några insekter är fastnaglade i fascinerande tydligt storformat. Även de få motiv som visar skeenden – som fotot av renskötarna där renhjorden springer runt i oskarpa rörelser – utstrålar lugn och ro, liksom Trollforsen, eller bilden av en stadigt förankrad lönn bakom snöblandat regn.

Och det är mycket vackert alltihop; mest tilltalad blir jag av de nästan grafiskt rena vinterbilderna.

Stefan Edmans text berättar om vad som pågår i naturen under ett års tid. Den är ledigt skriven med citat från bl a naturlyriker som Harry Martinsson, Edith Södergran, Erik Axel Karlfeldt och August Strindberg. Men trots personligt tilltal blir Solvarv ändå märkligt anonym. Avsaknad av register och innehållsförteckning bidrar till detta. Bildtexter finns ibland; men bildmaterialet känns också väl allmängiltigt, som sammanställt arkivmaterial. Solvarv ger ändå en hel del att dregla över och längta till, särskilt när snöbyarna virvlar förbi utanför mitt stadsfönster. Men också att reflektera över:

Varför blir det sådana brösttoner när det handlar om natur? Varför idylliseras och idealiseras bilden av naturen? Även om avsikten är att göra texten poetisk, känns det mest nattståndet med den skönlitterära national- och landsbygdsromantik som blomstrade under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Likaså med föreställningen om den "tidlösa" naturen som, för att vara sådan, utesluter referenser till människors samtida påverkan. Varje villaägare runtom i landet känner väl av naturens kretslopp när man ska kratta löv eller klippa gräsmattan eller skydda trädgårdsväxterna mot vintern? Till och med i stadsmiljö pågår naturens kretslopp. Och den är väl densamma överallt, eller?

Visst; kretsloppet har ett evigt förlopp och pågår utan människors inverkan. Visst; det kan man förstärka i känslan i bildmaterialet. Men det kan också leda till att innehållet förfrämligas; blir något som pågår på annat håll och blir något att längta till någon annanstans än i vardagen. Fast kanske är längtan mer säljbar.

MARIE NILSSSON