Välkommen till den nya bildjournalistiken – en värld där bilderna blivit fler men mindre, sällan större än en mobilskärm. Borta för alltid är den högtidliga stunden med morgon- eller kvällstidningen då ingen fick störa. Nu läser vi nyheterna på bussen eller tåget under ett bombardemang av pushnotiser om chattar, tweets och Facebookuppdateringar, och det har fallit på bildens lott att under denna visuella malström hålla kvar läsarens intresse för det journalistiska berättandet.

Det bildjournalistiska idealet, som en gång handlade om tekniskt välproducerade bilder med starka berättelser, har kommit att omfatta i stort sett alla typer av bilder, även abstrakta. I den nya världen fungerar ofta låg teknisk kvalitet bättre än hög, och fokus ligger lika mycket på kvantitet som på kvalitet.

Ordet ”dragarbild” – en gång skapat för att beskriva den särskilt lyckade bild som skulle göras ut extra stort på sidan – är ersatt av begrepp som ”klickbild” och ”bildbait”.

I den nya världen går allt fort. Krönikor bildsätts med stockfoto, nyheter illustreras med arkivbilder som inte tillför något journalistiskt värde. Ett färskt exempel från Dagens Nyheter: Artikeln ”Silverskatt hittad i kaninhål på Gotland” är illustrerad med en bild av en springande kanin och bildtexten ”En annan kanin”.

Samtidigt som bilderna blir fler, blir bildjournalisterna allt osynligare. I Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning, minskade andelen bilder tagna av egna fotografer från 57 till 23 procent mellan 1993 och 2015 (fotnot 1). Samtidigt ökade andelen bildbyråbilder i tidningens pappersutgåva från blygsamma 4 till hela 38 procent. Det totala antalet bilder per sida i papperstidningen ökade med 150 procent. I tidningens nätupplaga är mängden bilder avsevärt högre.

Foto: Eva Edsjö

En anledning till att antalet bilder ökar så dramatiskt är att de används för att styra läsarens blick och skapa klick, och klick är i sin tur viktiga för att dra in annonsörer till sajten. Det finns mycket forskning som stöder antagandet att läsare låter sig guidas av bilder. En ögonrörelsestudie visade att 82 procent (fotnot 2) av läsarna av en dagstidning påbörjade läsningen vid den dominerande bilden på ett uppslag.

– I journalistkåren finns en stark tro på bildens förmåga att få läsare att klicka, säger Sebastian Mattsson, tidigare journalist på Expressen. Många tänker att hellre en bild än ingen bild, även om den inte tillför något mervärde för läsaren.

Sebastian Mattsson är aktuell med boken Balladen om Kalle Klick som kom ut i höstas. Det är en roman som bygger på hans egna erfarenheter från det han kallar ”klickfabriken”. Precis som romanens huvudkaraktär var Sebastian känd på redaktionen för sin goda förmåga att vinkla nyheter så att de fick så många klick som möjligt.

Även om stockfoto och arkivbilder används ofta så är Sebastian tveksam till om de är så värst effektiva som klickbeten.

– Min erfarenhet är att typiska genrebilder från bildbyråer, typ ”ensam kvinna skrattar medan hon äter sallad”, inte fungerar så bra för att skapa klick. De signalerar inte ”nyhet”.

Sebastian Mattsson upptäckte att skärmdumpar från SVT fungerade bättre än tekniskt perfekta bilder, även om innehållet var detsamma.

– Av samma skäl valde jag hellre en oskarp bild än en skarp. Tekniska brister skapar en känsla av autenticitet.

Allra bäst fungerar bilder som är beten i sig. Sebastian Mattsson använder  termen ”bildbait”, ett bildbete.

– Om vi till exempel hade en bild av en kändis med en ny tatuering så pixlade vi tatueringen så att läsaren var tvungen att klicka för att se den. Det är ett typiskt bildbait.

Sebastian minns särskilt ett exempel på hur effektiva bildbaits kan vara. Den artikel som blev mest läst valdagen 2014 handlade inte om det svenska valet, utan om att ett litet colombianskt proffscykellag, Bogota Humana, hade nya dräkter som var guldfärgade från midjan ner till grenen. Designen gjorde att det på håll såg ut som om cyklisterna var delvis nakna.

– Men det skrev vi inte i rubriken. I stället skrev vi ”Bilden som väcker reaktioner”, så att läsaren kunde förledas att tro att de kvinnliga cyklisterna tävlade med bar underkropp. Han som hade gjort ut jobbet fick nästan en existentiell chock över att denna icke-nyhet dominerade vårt nyhetsflöde den dagen.

För journalister som drabbats av klickfeber på samma sätt som huvudpersonen i Sebastian Mattssons roman, Kalle ”Klick” Westerdahl, finns en stor lockelse i att använda bilder på ett tämligen oetiskt sätt. Som den gången då nyheten var att ett område där en svensk kändis bodde drabbats av en orkan. Eftersom kändisens hus klarat sig bra var det ingen jättenyhet, men på Facebook drog den in oväntat mycket trafik.

– Det visade sig att vår Facebookredaktör hade lagt till en bild av ett totalförstört hus som inte hade någonting med texten att göra. Men det kunde inte läsarna veta förrän de klickat.

Men bilder är inte bara klickbeten, de används också för att få läsaren att stanna kvar på nyhetssajten. Mycket läsning sker i mobilen, i ständig konkurrens med chattar, Facebook och e-post.

– Bilder kan dels göra att nyheten tar större plats på mobilskärmen, dels ge ny information som håller kvar läsaren. Men det funkar inte med irrelevanta bilder, då får det snarast motsatt effekt. 

Pi Frisk är bildredaktör på Dagens Nyheter. Tillsammans med sin kollega Jessika Svensk har hon försökt att förstå hur bilder bäst kan användas för att hålla kvar läsarnas engagemang i en text. De kom fram till att ett visuellt element per tusen tecken är lagom, vilket skulle betyda att den texten du läser just nu borde ha tio bilder eller illustrationer i sin digitala form.

– Eftersom läsaren skrollar hela tiden krävs fler bilder när texten presenteras digitalt än på papper, säger Pi.

Detta ställer nya krav på fotograferna. De måste leverera fler bilder, med större variation. Där finns kanske mer att göra. En lång intervju i höstas med Centerledaren Annie Lööf inför hennes återkomst till politiken efter en föräldraledighet är bildsatt med tio mer eller mindre iscensatta porträtt och två narrativa bilder där partiledaren interagerar med andra personer. Jag får upplevelsen av att titta på en kontaktkarta, som om bildvalet inte är gjort än. Känslan förstärks av att alla bilder är lika breda, det finns inte någon hierarkisk ordning med en tydlig dragarbild som i papperstidningen.

– Det digitala ställer nya krav på fotograferna, säger Pi Frisk. Det var mycket länge sedan det räckte att vara tekniskt kunnig och ha körkort. Dagens fotografer måste också kunna ta in människor och visualisera vad de känner. En fördel är att de kan vara friare i sitt fotografi.

Hur fria? Var går gränsen för vad som är en journalistisk bild?
– Journalistiska bilder får se ut nästan hur som helst, svarar Pi. Det kan vara de traditionella nyhets- och reportagebilderna, men också konceptbilder, porträtt i studio eller stämningsbilder på löv som flyter i vattnet. De kan till och med vara abstrakta. Den enda fasta gränsen är att vi inte manipulerar bilden digitalt.

Samtidigt som Pi Frisk menar att den journalistiska bilden ska vara fri och gestaltande är hon noga med att den inte får vara ”ett pynt”. Bilden måste tillföra någonting, expandera texten hellre än att bara illustrera den. Jag visar henne nyheten om silverskatten på Gotland som är bildsatt med en kanin och bildtexten ”En annan kanin”, den som jag skrev om i inledningen till den här texten. Hon skrattar och säger att den är ett exempel på en fruktansvärd puffbild som inte borde ha fått förekomma i hennes tidning.

Men hur ska det se ut då?
Pi öppnar dagens digitala förstasida. Den toppar med en artikel om smittspårning i Uppsala. Det är en klassisk reportagebild signerad Paul Hansen. Den visar en coronaprovtagning i ett tunneltält och ser ut att skildra ögonblicket innan själva provtagningen. Klienten sitter på en stol med ytterkläderna på. Personalen bär munskydd, handskar och plastvisir. Det hela påminner om en scen ur åttiotalsfilmen E.T.

– Den här typen av bilder vill jag se, säger Pi. Den berättar någonting mer än texten, samtidigt som den väcker nyfikenhet.

Tror du att artiklar med puffbilder blir mer lästa än andra?
– Ja, det tror jag.

Jag ber henne att googla fram en annan artikel från Dagens Nyheter. Den är från oktober 2017, tre månader innan Pi Frisk började som bildredaktör. Rubriken lyder ”Nordkoreas hackare var ett stavfel från jättekap i dollar”. Puffbilden visar ett snävt utsnitt av ett bord med laptoppar. Låg fotograferingsvinkel, kort skärpedjup. Unga händer på tangentborden, inga ansikten. Godispapper, läskburkar och sladdhärvor. En byline berättar att Lee Jin-man från Associated Press har tagit bilden, men i övrigt finns ingen bildtext.

Här kan man ju förledas att tro att AP:s fotograf fått access till ett nordkoreanskt hackarcenter. Men en bildgoogling visar att bilden använts runtom i världen för att skildra allt från kinesiska hackarattacker mot USA till missnöjda bredbandskunder i Vietnam. Är det ok?

– Nej. I det här fallet tycker jag att man borde ha kört utan bild. Man måste också våga säga nej till klickbilder. Om en text handlar om börsen i Japan så ska vi inte ha en bild från Kina.

Framtiden då? För tio år sedan skrev fotografen Lisa Thanner en lång text med rubriken ”Det finns hopp” för Publicistklubbens årsbok. Texten bygger på intervjuer med tio personer verksamma på olika sätt i branschen. Jag ringer henne.

För tio år sedan såg du ljust på framtiden för bildjournalistiken, hur gick det sedan?

– Oj, det är så länge sedan. Då var jag och många med mig optimistiska. Vi såg nedskärningarna, men också att yrket professionaliserats och att intresset för bild ökade.

Vad de inte förutsåg var den enorma teknikutvecklingen, de minskade annonsintäkterna och att alla skulle ha smarttelefoner.

– Det har varit en mer deppig tid efter 2010 än jag trodde och hoppades. Bildens betydelse har ökat, men det har skett på bekostnad av det jag ser som den professionella bilden. Den informationsrika, berättande bilden har svårt att nå fram på en liten mobilskärm.

När Lisa skrev texten var hon anställd som bildjournalist på Göteborgs-Posten. 2016 valde hon att sluta med avgångsvederlag och frilanskontrakt i samband med en rekonstruktion av moderbolaget Stampen. Ändå ser hon vissa positiva signaler även i dag.

– Lite ljus finns det, säger Lisa. Kanske inte för landsortspressen, men det finns tecken på att de stora redaktionerna återhämtar sig något. Sedan jag slutade har Göteborgs-Posten anställt fyra nya fotografer och byggt upp en ny bildredaktion. Och Dagens Nyheter har nyanställt fotografer både här i Göteborg och i Malmö.

Lisa gör en paus.

– Men det är som bekant svårt att förutsäga framtiden. Om du återkommer om tio år så får vi väl se.

Text: Göran Segeholm

1) Lovisa Carlberg och Sandra Gustafsson, 2015: Bildjournalistik i förändring – En studie av bildmaterialet i Dagens Nyheter och Aftonbladet 1993–2015

2) Josefine Sternvik, 2004: Ögonrörelser och dagstidningsläsning – en forskningsöversikt