I takt med att människor delar och dokumenterar alla livets stora milstolpar – från födseln ända in i döden – har det även blivit populärt att anlita en professionell begravningsfotograf. Behovet uppstod inte minst under pandemin när många begravningar livestreamades. Men det har också en historisk koppling. Den moderna fotografin tog form 1839 när vetenskapsmannen Louis Daguerre presenterade en förfinad metod för att framställa en bild på silverpläterad koppar. Under flera årtionden var den vanligaste användningen av den nya tekniken postmortemfotografering. De döda familjemedlemmarna fotograferades i olika typer av poser på konstnärliga sätt. Det kunde vara döda barn i sina föräldrars knän, döda vuxna i sina finaste kläder eller till och med döda vuxna som höll i sina levande barn. I dag är de döda oftast ute ur bilden – dock inte om man läser artikeln The iPhone at the Deathbed i The New York Times, men det är en helt annan berättelse…

Alla som har varit på en begravning vet hur laddad stämningen är. På plats i kyrkan, i sitt mest sårbara tillstånd med ögon och näsa som rinner och näsduken upptryckt i ansiktet, vill man verkligen bli fotograferad då? Söker man på just begravningsfotografi online går åsikterna ofta isär. ”Dålig smak,” skriver vissa, medan andra menar att det är ”helt normalt”.

För fotografen Babbi, med bas i Sollefteå, handlar jobbet snarare om att vara så osynlig som möjligt. Att visa respekt är A och O. Att vara passande klädd och välvårdad för sammanhanget, att bära skor som låter så lite som möjligt, att fota utan blixt och med tyst slutare är några av hennes knep. Hon presenterar sig alltid för prästen eller begravningsförrättaren innan ceremonin, och hon bär alltid en namnskylt på bröstet.

– Under mina många år som fotograf har jag mött människor i väldigt olika situationer, glädje, nervositet, stolthet, sorg. Den erfarenheten har lärt mig att läsa av situationen och att förstå när jag ska ta plats och när jag ska dra mig tillbaka. Vid en begravning är min roll att vara där, men att märkas så lite som möjligt, säger hon.

Att arbeta och vara närvarande i ett rum där människor är ledsna är både fruktansvärt och fint, beskriver Babbi.

– Jag blir alltid berörd. Alltid. När andra är ledsna blir jag också ledsen. Efter en sådan dag är jag mentalt slut. Det går inte att vara oberörd när man står nära människor som tar avsked.

Samtidigt, säger hon, är hennes jobb ett av de största förtroenden man kan få.

– Att få vara del av en så svår stund och få hjälpa till att bevara den, för dem som kanske senare inte minns allt.

En kista i ett växthus, en urna på en teater, i en skog eller på en båt. Begravningsceremonierna skapade av Systrarna Ocklind sticker ut. Det var i slutet på 2019 som Sofia Ocklind Rastbäck och hennes syster Anna Ocklind Raask bestämde sig för att starta en begravningsbyrå ihop. Då jobbade de med helt andra saker, Sofia som art director i modeindustrin och Anna som UX-designer inom tv. På kort tid hade de själva begravt både sin mamma och farbror, och under pandemin deltog de under ett år på sju begravningar för personer i deras närhet. De var båda överens om att det fanns en lucka för en nytolkning av begravningar. De sa upp sig från sina jobb och började studera till begravningsrådgivare och praktiserade på begravningsbyråer. 

Foto: Babbi

Luckan som de pratar om, handlar bland annat om att skapa en annan typ av estetik. Blomsterarrangemang av den bästa floristen, musik av de främsta musikerna – och fotografi av de främsta fotograferna. Eller?

Det sistnämnda är inte alltid helt givet, menar Sofia Ocklind Rastbäck. Hennes bakgrund som ad gör också att hon är medveten om fotografins tillkortakommande i sammanhanget. Själv bär hon med sig bildminnen från sin mammas begravning inom sig, och hon hade inte velat ändra det. Men allteftersom begravningar blir mer och mer personliga och går utanför ramen, vill man också dokumentera mer. Allt öppnas upp, menar hon. Men i stället för att ha en fotograf på plats är det Sofia eller Anna som innan ceremonin börjar tar bilder som de lämnar över och paketerar till de anhöriga i efterhand. Men det är viktigt att det inte får synas under ceremonin.

– Så fort man märker att det är en kamera där är risken att människor blir mer självmedvetna. De ska i stället se bilden efteråt och tänka att ”Oj fotograferade ni? Det märkte vi inte”. Vi är som små flugor där i förberedelserna. Vi fotograferar musikerna när de repar, vi fotograferar rummet, men vi är väldigt försiktiga med att fotografera under själva ceremonin, säger hon, och lägger till:

– Det är en sak att de anhöriga tycker att det är okej med en fotograf. Men att bli fotograferad eller filmad i en stund av sorg kan vara integritetskränkande. Egentligen skulle då alla behöva tillfrågas.

I vissa fall fotograferar de även under ceremonin, men även då i smyg. Mycket ryggar, anonymt på avstånd. Men är det något de bestämt avråder ifrån är det att filma.

– Vi analyserar mycket, och det vi har kommit fram till är att vi inte tror på rörliga bilder. Det har hänt ibland att en hel begravning filmats, speciellt under pandemin. Med stillbilder kan man fylla på med sina egna minnen, medan det rörliga tyvärr ofta blir sämre än vad det faktiskt var. Den där energin som uppstår kan gå förlorad.

Foto: Sanna Wallin

I vissa fall förbjuds fotografering helt. Nyligen skickade de ut ett välkomstbrev där det stod tydligt att fotografi undanbedes.

– En anhörig påpekade det i förväg eftersom hon tyckte att det kändes olustigt att allt ska fotograferas och delas. Det är motvikten, eller snarare reaktionen på det här med att alla delar och dokumenterar allt hela tiden. Att begravningen kan få vara en fredad zon.

Ibland kan det vara en personlig händelse som gör att en begravning dokumenteras. Fotografen Sanna Wallin i Uppsala län fotograferade främst bröllop när en nära vän miste sitt treåriga barn.

– Vi har båda jämnåriga tvillingar. Det skilde en vecka mellan dem, så det blev väldigt nära. Då kände jag att jag ville göra någonting fint för henne, säger hon. 

Sanna frågade om hennes vän ville ha bilder från begravningen så att hon i efterhand kunde bearbeta sorgen och chocken av att ha förlorat ett barn.

– Det uppskattades jättemycket.

Sedan dess har Sanna Wallin även begravningar som uppdrag. Hon har lärt sig mycket på vägen och en av de främsta sakerna är att föra en öppen diskussion.

– Jag brukar alltid säga till dem som vill anlita mig på begravningen att de först och främst måste prata ihop sig i familjen så att alla är med på det, även övriga som deltar. De anhöriga får givetvis välja hur de vill ha det. Om de vill att jag ska fotografera under själva ceremonin när de går fram och lägger blommor eller den första stunden när de kommer in i kyrkan, det är helt upp till dem. De flesta vill faktiskt det. Många gånger minns man inget efteråt på grund av sorg och chock.

Nyligen fotograferade Sanna en begravning för en pappa som var under 30 år. Mamman sa att det skulle vara värdefullt för barnen att i framtiden kunna minnas att de var på sin pappas begravning.

Förutom att jobba som fotograf är Sanna Wallin också sjuksköterska. En roll som hjälper henne att hantera människor i sorg.

– Just den där första begravningen, den var kämpig. Så fort jag lade ned kameran kände jag att tårarna rann. Den var jobbig. Men de andra har gått bra. Bara för att man fotograferar bröllop till vardags är det inte säkert att man som person skulle klara av att fotografera en begravning.

Medan hon på bröllop gärna vill fotografera framifrån och se reaktioner, tårar och glädje, blir det i stället många ryggtavlor under begravningar. Det handlar om att fånga en hand på en axel, en blomma på en kista, en kram eller någon som lägger ned blomman på kistlocket. På fikat efteråt kanske det är att fånga skratten som uppstår när gamla minnen delas.

– I efterhand kan man se vad fint det faktiskt var. Det är det jag har förstått är det viktigaste.