Fotofika med Birgitta Nilsson: "Att fotografera är som att jaga kantareller"
Under femton år arbetade Birgitta Nilsson som modell runt om i världen. Senare i livet började hon fotografera själv – som ett sorgearbete och en hyllning till en dotter som aldrig fick chansen att förverkliga sin dröm. Text: Martina Holmberg.
Det långa vita håret är uppsatt i en hästsvans, blicken närvarande, observant. Hon bär runt på datorn och visar sin lägenhet i Norrköping via Zoom.
– Jag gillar när det är mörkt och murrigt. Rökbord med cigarrer och konjak är min grej, säger Birgitta Nilsson och skrattar.
Hon hoppar upp på bordet, datorn och interiörerna hamnar på sniskan. En gammal bokhylla i mahogny, två svarta öronlappsfåtöljer och en sekretär skymtar i bakgrunden. Vägghyllorna är fulla med fotoböcker.
– Jag inspireras av klassiska fotografer som Edouard Boubat, Sergio Larrain, Mary Ellen Mark och Eugene Smith. De lyckades alla fånga det känslomässiga hos människor.
Just det utmärker Birgitta Nilssons fotografier; ögonblicksskildringar av människor fotograferade med en sällsam nerv och iakttagelseförmåga. Sedan den 27 januari hänger de som stora svartvita printar på Abecita Popkonst och Foto i Borås. Hennes första utställning någonsin.
– Det var streetfotografen Mats Alfredsson som ringde och undrade om jag ville ställa ut där. Jag blev glad, omtumlad och lite överraskad av frågan.
Det är på gatorna hon finner sina motiv. Norrköping och Stockholm mestadels. En bild föreställer en ung tjej med en kjol tillverkad av en kortlek. Vid närmare betraktelse ser man att låren är täckta med ristade ärr som i kontrast till den humoristiska kjolen vittnar om ett troligt självskadebeteende.
En annan bild visar en ung mamma sittandes på gräset i en park. Från barnvagnen bredvid sticker det ut två långa ben från en flicka sovandes på magen. Det är ofta kvinnor och barn på fotografierna, inte sällan med allvarsamma blickar, ärligt och avskalat utan tillgjorda maner.
Birgitta Nilsson är mer eller mindre självlärd. Hon köpte sin första kamera 2014 och gick två kortare fotokurser, den första i Norrköping och den andra på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Den senare med inriktning på naturfotografi.
– Jag hade oerhört roligt på kursen, men kände att motiven inte tilltalade mig. Jag fick inget adrenalinpåslag, tänkte att; jaha, det där vattnet ser ju ungefär likadant ut hela tiden, hur spännande är det. Jag ville åt det mänskliga.
Snart lade hon kameran på hyllan där den blev liggande ett par år. En ettrig och högljudd granne höll henne vaken om nätterna och tog all energi.
– Det var en jobbig tid. Först efter att jag flyttat kom kreativiteten och lusten att fotografera tillbaka.
Hon beskriver sig som en frihetssjäl som drog till London vid 17 års ålder för att arbeta som au pair. Det dröjde inte länge innan hon blev erbjuden jobb som fotomodell. Skeptisk gav hon sig in i branschen som ledde till en 15 år lång karriär i metropoler som London, Barcelona, Milano och Berlin.
Jag frågar henne om tiden som modell har påverkat henne som fotograf.
– Ja jag tänkte i bilder redan då, hjälpte till med det kreativa förarbetet som att hitta locations. Det handlade om så mycket mer än att bara vara fin.
Under hela sitt liv har hon intresserat sig för mänsklig interaktion och arbetat med människor – pluggat beteendevetenskap, slängt ut bråkstakar från krogen och arbetat som socialpedagog bland annat. Men det var en livsomvälvande sorg som fick henne att sent i livet ställa sig på andra sidan kameran.
I bakgrunden syns en vit urna placerad högst upp på ett skåp. I den ligger lite sparad aska från dottern som ville bli fotograf. Hon hade precis antagits till den välrenommerade konstskolan, The Glasgow School of Art, i Skottland när hon omkom i en mordbrand, 23 år gammal.
– Jag tvingades ta ställning för hur jag skulle hantera sorgen. Det fanns två alternativ, att dö eller att fortsätta leva. Fotograferingen blev som terapi, den kräver full närvaro. Jag behövde nya upplevelser för att hitta en meningsfull tillvaro. Sorgen finns alltid med mig men idag kan den samexistera vid sidan av glädjen.
Hon beskriver sin dotter som en inre GPS. När hon inte hittar några motiv och är nära att ge upp hör hon en inre röst som säger: fortsätt mamma!
– Jag får en spark i baken och motivation att gå vidare.
Hon promenerar ofta timmar i sträck, ibland hela dagar för att hitta ögonblick värda att fånga med linsen. Tålamod och ihärdighet är det som hon tror gör henne till en bra fotograf.
– Det är som att gå runt i en skog i jakt på kantareller. Man går och går timmar i streck utan att hitta någonting och plötsligt uppdagas ett gult fält med svampar.
Det är utmaningen i streetfotografi som lockar henne, att det är svårt och otacksamt och att ögonblicken kommer så sällan.
– Man måste vara extremt tålig om man ska lyckas som streetfotograf. Det går inte heller att smyga med kameran. Jag är alltid ärlig med mina intentioner. Har aldrig varit en fluga på väggen. Om någon konfronterar mig berättar jag mitt syfte och då blir folk oftast positivt inställda.
I vår planerar hon en resa till Sicilien för att fotografera.
– Jag vill till en stor stad med liv och rörelse, där jag kan äta god mat och dricka gott vin, som i Palermo. Jag tycker inte om fulväder och kyla, det begränsar mig.
Namn: Birgitta Nilsson
Bor: Norrköping
Aktuell: På Abecita, Borås fram till 15 maj 2022.
Text: Martina Holmberg, fotograf och skribent.
Läs fler intervjuer i serien: Fotofika

Prenumerera på Fotografisk Tidskrift
Fotografisk Tidskrift har funnits sedan 1888 och kommer ut 4 gånger på år. F har fått Publishingpriset ett flertal gånger, senast i höstas. F är oberoende men ges ut av Svenska Fotografers Förbund (SFF). Prenumererar gör du här