No plot, just vibes. Det amerikanska uttrycket har florerat på landets kultursidor de senaste åren och har ibland använts som ett exempel på berättelsens död. Den nyuppfunna kategoriseringen uppstod på Tiktok som ett svar på en trend inom litteraturen där konventionell handling och narrativ struktur övergivits till förmån för en fördjupning av känslor, relationer och stämning. Bäst exemplifieras kanske genreindelningen av samtida succéromaner som Ottessa Moshfeghs Ett år av vila och avkoppling, Rachel Cusks Konturer eller Sally Rooneys storsäljande böcker, men den går också att härleda till klassiker som Sylvia Plaths Glaskupan eller Françoise Sagans Bonjour tristesse.

Kanske är det också uttrycket som bäst beskriver Hanna Malmqvists bilder: glödande färger, elektrisk blixt, med motiv som vänder bort ansiktet, skruvar på kroppen och sträcker på lemmar.

– Jag gillar när det är något i vägen, något trasigt eller skavigt, eller bara lite konstig stämning. Ibland kollar jag på en bild och tänker: den har ju ingen speciell blick eller historia, varför gillar jag den ändå? Jag har landat i att det ibland räcker med att det är ett gläns från blixten, eller bara skitmycket färg. Det behöver inte vara mer, säger hon.

– Jag vill ha friktion. Det ska inte vara vackert eller fint.

Foto: Hanna Malmqvist

Om man trots det ska försöka sig på en traditionell historieskrivning så hade den sett ut ungefär så här: 28-åriga Hanna Malmqvist är nyligen utexaminerad från Fotoskolan STHLM och belönades för några månader sedan med Cameralinks stipendium. Under uppväxten i Karlstad fick hon i tidig ålder en rosa Samsung-kamera av sin farfar. 

– Jag har fotograferat sedan jag var 7–8 år. Min farfar fotade mycket, så han gav mig en av sina gamla kameror. Och sedan bara fortsatte det. Efter ett tag så mejlade jag Nya Wermlands-Tidningen och skrev att de borde skriva något om mig, med tanke på att jag var en ganska framgångsrik fotograf. Tyckte jag själv i alla fall. De sa ja, jag fick ett helt uppslag, säger hon.

– Men det här känns som en revansch faktiskt, att inte behöva initiera intervjun själv.

I tonåren slutade hon fotografera, och det var först under pandemin som hon började igen. Efter en flytt till Malmö plockade hon fram kameran av ren tristess.

– Det var under covid, vi pluggade på distans och jag hade inga vänner för att allting var stängt. Jag var sjukt uttråkad och kom på att jag borde plocka fram kameran igen. Jag träffade en kompis och hans kille på en öl, och han berättade att han pluggade på en fotoskola. Jag förstod inte ens att det gick att plugga foto. Min inställning var ungefär: antingen kan man det, eller så kan man det inte – hur skulle man kunna lära sig det?

Nyckeln till det återfunna intresset fanns gömd på en av internets mörkaste bakgator: Facebook Marketplace.

– Det var en man på Marketplace som skulle ge bort sin blixt gratis. Vi chattade lite och han ville ses på en konstig plats, så jag trodde att jag skulle bli kidnappad. Men han dök upp, det var inte en bluff. Jag fick en gratis blixt – shoutout till Ray, säger hon.

– Jag började fotografera konstant med den där blixten. Jag hittade tillbaka till leken i fotograferandet. Jag hittade ett nytt uttryck som var något helt annat än vad jag gjort som liten. Då fotade jag mest väldigt många vattendroppar.

Foto: Hanna Malmqvist

Efter en distanskurs på HDK-Valand sökte hon in till Fotoskolan STHLM.

– Jag kände direkt att jag kom ihåg varför jag hade fotat så mycket förut – det var ju otroligt kul. Och jag kände att jag faktiskt var ganska bra på det. Så jag sökte in och började fota mycket mer. Tog med kameran överallt igen och försökte utforska det här nya uttrycket.

Fotoskolans utbildning är Sveriges enda yrkesinriktade fotoutbildning med kommersiell inriktning.

– Det tog ganska lång tid innan jag verkligen öppnade upp mig för vad skolan hade att ge. Men jag tycker att det är en fantastisk utbildning för att den är extremt branschnära. Man får också ett sammanhang: att vara runt folk och prata foto eller bolla idéer, säger hon.

– Alla uppgifter är formade som kunduppdrag, man blir drillad i hur det är att jobba i produktion, hur det går till med en byrå som beställer något. Och vi hade väldigt mycket praktik. Jag har till exempel varit i Barcelona två gånger, i Hamburg och i Japan via skolan. Skolan har faktiskt gett mig så himla mycket. Och jag får inte ens betalt för att säga det.

Utbildningen aktualiserade också en motsättning: plot mot vibes, skulle man kunna sammanfatta det.

Foto: Hanna Malmqvist

– Rent generellt så blir jag sur när man säger att saker ska vara på ett sätt. Då vill jag att det ska vara tvärtom. Jag kan tycka att det ibland kan bli lite väl mycket prat om storytelling och att ”bilder ska berätta historier”. Mina bilder handlar nog mycket om stämning. Det är kanske en annan form av berättande, säger hon.

– Men jag tror att det kanske har varit utvecklande också. När någon säger att man inte får göra på ett visst sätt så har jag velat göra det ännu mer, och därför behövt slipa på allt ännu mer.

Blixten, ljuset, de intensiva färgerna och kanske framför allt humorn, får en att tänka på fotografer som Martin Parr och Lars Tunbjörk. Hennes bilder är fulla av hukande, duckande och skruvade frågetecken.

– Från början hade jag inte så många inspirationskällor. Jag visste inte vilka Parr eller Tunbjörk var för fem år sedan. Nu är de mina största inspirationskällor och jag avgudar Lars Tunbjörk, men när jag började handlade det nog mycket om vad jag tyckte såg kul ut, säger hon.

– Jag fotar ju framför allt min egna omgivning, om man jämför med Parr eller Tunbjörk som snarare fotograferar främlingar på gatan. Jag tycker att det är kul att gräva där man står. Min tjej är till exempel med extremt mycket på mina bilder trots att hon hatar att vara med på bild. Det kanske skapar en naturlig friktion, eftersom hon inte vill bli fotograferad, säger Hanna och skrattar.

Foto: Hanna Malmqvist

Blixten som utlöste allt är sedan länge förbrukad.

– Den kastade in handduken ganska snabbt, tyvärr. Vilket också gjorde det ganska tydligt hur beroende jag var av den när den gick sönder. Jag började storgråta.

I dag är hennes huvudkamera en Canon EOS R6, med en mindre Fuji X100V som komplement.

– Jag har alltid använt en Canon, men eftersom jag fotar mycket på nya ställen och miljöer, där man inte alltid kan gå runt med en stor kamera, så har jag en Fuji också. Fast jag känner mig lite otrogen varje gång jag använder den, säger hon.

– Jag vill vara så lätt som möjligt. Jag vill inte ha mycket utrustning. Jag fotar ofta med blixten off-camera nuförtiden, för att kunna styra skuggan. Men det är också jobbigt för handleden att hålla kameran i timmar. Jag försöker spåna på lösningar.

Förutom frilansuppdrag för Sveriges Radio, H&M och Way Out West så regisserade hon nyligen en musikvideo åt bandet Vasas flora och fauna.

– Jag har ju jobbat ganska dokumentärt, men har insett att det också kan vara kul att bygga världar. Jag fotade en rolig editorial nyligen med en vän som är stajlist. Vi fotade en modell i ett restaurangkök, de stod och lagade mat och blev störda av att vi var där, säger hon.

– Det kändes kul: man kan ju skapa den dåliga stämningen själv.