Blixtens månljus lyser upp vinterscenen: den svenska småstadsvillan framträder i dämpad stillhet och bortom den fallande snön lystrar hundarna. Det känns som hemma, men även främmande: en bild av ett tillstånd och ett land.

Lars Tunbjörk ville berätta om sin samtid och sin verklighet, och han tog näring ur egen erfarenhet. Han utgick aldrig från ett koncept eller en teori om världen. Han ville inte förklara vad bilderna visade, inte kontextualisera, inte tolka, utan förmedla sin bildvärld till den som gör sig mottaglig för den. Han ville uppväcka nyfikenhet, igenkänning, få oss att förnimma ett styng i hjärtat.

För att vara fotograf på Lars Tunbjörks sätt behövs, förutom täckbyxor och vinterkängor, ett mod att ta sig ur den varma bilen till den iskalla gatan utanför. Gimo, Ludvika, Timrå, Kramfors, Sandviken, Lesjöfors. Där någonstans finns bilden. Eller inte. Sitta på fik och deppa, hur ska tomheten bli bild? Sova på enklaste boenden. Åka hem, åka tillbaka. Börja om.

Han gav sig ut på mörka vägar gång på gång, och det var nog först efteråt, när han uppnått det han ville, som han riktigt visste vad han velat. Materialet växte fram. Och han var tystlåten kring sitt arbete. Han ville att bilden skulle svaja till i betraktaren, mer än så tyckte han inte att han behövde säga. Eller jo, han ville väva samman sitt subjektiva seende och mentala tillstånd med en objektiv dokumentär samhällsskildring, som han uttryckte det.

För honom var det bilden som var själva analysen. Det var genom sina fotografier han analyserade omvärlden. För honom var bildspråket allt: unikt och egensinnigt.

Att vara fotograf på det sättet krävde för Lars Tunbjörks del en rannsakan av sitt inre, ett möte med sig själv. Och han fann sin smärtpunkt: en småstadsvilla i Borås, sitt ursprung. Där var kärnan. Han bestämde sig för att i fortsättningen berätta om det han verkligen kände till. Borås blev navet, vart han än kom. Folkhemmets upplösning, parkeringsplatsernas ekande tystnad och varuhusens grälla gift. Han var en briljant och egenartad pressfotograf, men det var först nu han blev konstnär. Hans blick skar fram ett språk. Hans bilder kunde inte liknas vid någon annans.

Lars Tunbjörk var en intelligent betraktare med starka åsikter och djup kunskap om konst och fotografi, men han var ingen akademiker. Det var bildens språk han förstod och hade begåvning att framföra. Den talangen resulterade i världsomspännande framgångar och ett erkännande som konstnär. Moderna museet gav honom frihet att göra en utställning, och han valde då att fotografera bildsviten Vinter.

Under det senaste året har en diskussion förts (här i F bland annat) kring dagens krav på akademisk forskning som grund för att kunna titulera sig fotograf och konstnär. Många frågor har ställts. Är utbildningen lämpad för den fria själ som konstnären ska vara? Är det fruktbart att fotokonsten underkastas vetenskaplig mätbarhet? Ska inte en fotograf som känner sig kallad av den kyliga, dammiga, svettiga verkligheten få en plats på parnassen, räknas som konstnär, få stipendium? Vad händer med svensk fotografi när den akademiska vägen blir den mest attraktiva möjligheten till en fotografs karriär och försörjning?

Sådant tänker jag på i dag, när jag ser Lars Tunbjörks bild från Kiruna ur serien Vinter. Hundarna tycks kunna gå till angrepp: något är dovt hotande här, tänker jag när jag betraktar snöns våta fall och husets prydliga tegel. Det är Småstadssverige, det är rymdens kyla och människans ensamhet jag ser. Vårt land, vår värld. Visst svajar det till.

Jag tänker på hans frusna händer och envisa vision som drev honom till att fortsätta gå, alltid seende och sökande. Hans blick vek inte undan för den smutsiga snön över de smutsiga bilarna, tvärtom, han älskade det han såg och han älskade att göra det till bild. Verkligheten var hans råmaterial. Han väntade in den. Han omvandlade den till ett språk för oss att känna igen och ändå häpna över. Det var hans sätt att vara fotograf och konstnär.