Våren 1985 firade Svenska Fotografers Förbund sitt 90-årsjubileum med en utställning på Fotografiska Museet i Stockholm*. I utställningen visades en mångfald av uttryck, där flera av de medverkande tydligt speglade de förändringar som tog form i svensk fotografi i början av 80-talet. 

En av dessa var Tuija Lindström (1950-2017). Hon föddes i finska Kotka och kom till Sverige i mitten av 70-talet. Hon var utbildad journalist, men upplevde då att språket inte räckte till. 

Eftersom hon alltid hade haft ett stort behov av att uttrycka sig sökte hon sig till ett annat medium: 26 år gammal började hon fotografera. Hon gick GFU:s ettåriga fotoutbildning och arbetade därefter som kopist på Sveriges Radio/TV och Svenska Dagbladet. Hösten 1981 kom hon in på Konstfacks fotolinje, något hon senare beskrivit som den avgörande händelsen i hennes utveckling som fotograf. 

Den fysiska bilden fick en ny roll

Hon blev snabbt en tydlig representant för brytningstiden på 80-talet, där en mer personligt präglad fotografi bröt sig loss från den tidigare starka dokumentära traditionen. Själva fotografiet – den fysiska bilden – fick också en ny roll som konstnärligt objekt, och Tuija Lindström var en av dem som gärna förstärkte bildens uttryck i mörkrummet. Hon såg det som att det var i mörkrummet som hon kunde ”blåsa in anden” i en bild. 

Under början av 80-talet tog hon mycket porträtt, och inte minst hennes vänner ombads ofta att stå modell. En av dessa vänner är Mirja, som berättar om hur deras vänskap startade: 

– Jag hade träffat henne i Helsingfors, och när jag sedan flyttade med en kompis till Stockholm träffade vi Tuija när vi promenerade i Gamla stan. Jag och min kompis hade åkt över med fullpackad bil utan vare sig planer eller bostad, och Tuija erbjöd oss direkt sovplatser hemma hos henne. 

Mirja minns än i dag fotograferingen i Konstfacks ateljé år 1982, den som resulterade i bilden ovan. 

– Jag minns framför allt vår starka kontakt under arbetet. Även om jag var topless så kändes det aldrig sexualiserat. Jag tror inte att en man hade kunnat ta den där bilden. 

Estetik och teknik – med eget uttryck

Tuija hade en särskild förmåga att möta människor, konstaterar hon. 

– Det var en av hennes tydliga styrkor. Samtidigt hade hon ett väldigt slipat öga för form. Stark estetiskt och tekniskt briljant. Hon brydde sig inte om vad folk tyckte, utan arbetade konsekvent utifrån sitt eget uttryck. 

Under de följande decennierna fortsatte Tuija Lindström att verka både som konstnär och pedagog. Som professor vid Högskolan för fotografi och film i Göteborg 1992–2002 blev hon en viktig mentor för en generation fotografer som etablerade sig under 1990-talet. 

* Det var alltså på Fotografiska Museet på Skeppsholmen, en fristående avdelning inom Moderna Museet, ej att förväxlas med konsthallen Fotografiska som finns i dag. 

Läs mer om Tuija Lindström hos Föreningen Tuija Lindström.