När Malmö museum förra året använde AI för att förstora en historisk bild av fotografen K.W. Gullers förändrades bildens uttryck på ett sätt som senare väckte kritik. Pojken som porträttrades var en av överlevarna från Förintelsen, och bilden hade förändrats på ett sätt som gav honom ett tydligt retuscherat uttryck. Fotografiet tillhör inte Malmö museum utan är från Nordiska museets fotografiska samlingar, vilket ledde till komplikationer.

Händelsen har blivit ett exempel på vad som kan hända när det material som finns tillgängligt är för lågupplöst för användningen.

– I grunden handlar det om att bilden bara fanns tillgänglig i låg upplösning. Om den högupplösta versionen legat på nätet, så att de enkelt kunnat ladda ner den, hade det varit den som visades i utställningen. Då skulle hela den här situationen sannolikt aldrig uppstått, säger Aron Ambrosiani, intendent för digitala samlingar på ArkDes (men för närvarande tjänstledig för att doktorera i teknikhistoria).

Han beskriver fallet som ett resultat av flera samverkande omständigheter: att den tillgängliga bilden var lågupplöst, att informationen hos Nordiska museet om hur högupplösta versioner kunde beställas var bristfällig och att frågan sedan verkat falla mellan stolarna i arbetet.

En procent är skannat

Detta exempel leder Aron Ambrosiani in på en mer grundläggande fråga, nämligen den om hur museernas bildmaterial görs tillgängligt. En central del av detta är museernas digitisering av fotosamlingar, ett begrepp som används istället för digitalisering för att precisera att det handlar om den konkreta överföringen från analogt material till digitala kopior. Något som han själv har arbetat med, både på ArkDes och tidigare på Nordiska museet.

Trots återkommande satsningar har endast en ytterst liten del av materialet i våra museer digitiserats, konstaterar Aron Ambrosiani.

– Det är uppskattningsvis en procent som är skannat. Om det sedan är 0,7 eller 1,2 procent är omöjligt att säga. Men vad vi än gör och hur länge vi än håller på, så kommer det allra mesta inte att vara digitalt tillgängligt.

Och då blir frågan om vad det är för delar som har gjorts tillgängliga. Inte minst när det gäller fotografiska samlingar.

– Man kanske vet att man har fått ett arkiv från en viss fotograf, att det tar tre hyllor i magasinet. Men det är också allt. Vill man veta vad som faktiskt finns där, då måste någon sätta sig och gå igenom det. Och den tiden finns sällan.

Slumpmässigt urval

Här uppstår ett dilemma: samtidigt som det finns ett starkt tryck på att digitisera mer, saknas ofta förutsättningarna att göra det med eftertanke.

– I alltför många fall har man gått tillväga så att man tar det som är enklast. Man väljer en hylla och börjar skanna. Det är förståeligt, men det innebär också att urvalet blir ganska slumpmässigt.

När det gäller fotografiska samlingar hade det exempelvis varit mycket intressantare att börja med ett mindre antal bilder från varje fotograf, ett urval som säger något om deras arbete, menar han.

– Men generellt så vet vi alltså för lite om våra samlingar, och vi har för lite tid för att göra de urvalen.

Aron Ambrosiani. Foto: Hanna Magnusson/Chalmers tekniska högskola

Med tanke på att det aldrig kommer att vara möjligt att digitalisera allt, blir frågan vilken som ska vara det digitala materialets primära funktion. För Aron Ambrosiani är svaret tydligt: det digitala materialet ska vara en ingång snarare än ett substitut.

– Jag tror att en viktig väg framåt är att använda det digitala som ett skyltfönster in till de analoga samlingarna. Det handlar inte om att ersätta originalen, utan om att göra det möjligt att upptäcka dem.

Så obehandlat som möjligt

Sedan är frågan om i vilken form bilderna ska läggas upp, nu när det har blivit så oerhört mycket lättare att bearbeta dem i efterhand. Bearbetningen är i sig inget nytt – museer har länge retuscherat material inför publicering och annan användning, justerat kontraster, tagit bort damm och lagat skador. Skillnaden ligger i nya metoder och dagens höga tempo.

– Tidigare var det ett hantverk. Man satt och jobbade i Photoshop och försökte få bilden att motsvara hur originalet faktiskt ser ut. Nu blir det lätt att det handlar om att få ut stora mängder material snabbt.

Ett sätt att hantera det är att lägga ut materialet så obehandlat som möjligt, och vara tydlig med vad som är gjort och inte, anser Aron Ambrosiani.

– Sedan får användaren avgöra själv om det behövs någon bearbetning.

Den snabba teknikutvecklingen är också ett argument för att lägga ut bilderna i ursprungligt skick.

– Om museet gör en AI-bearbetning i dag, så kanske det finns bättre verktyg om några år. Då hade det varit bättre att vänta. Det finns en poäng i att inte låsa bilden vid en viss teknisk nivå.