Porträtt | 19 Dec 2011
Fotofika med Hans Hammarskiöld
Hans Hammarskiöld anser att det är slumpen som styr våra liv och att den alltför perfekta bilden är tråkig. - Jag behöver motstånd för att kunna göra ett bra jobb, säger han.
Foto: Jenny Morelli
Fotografen Hans Hammarskiöld plockar upp mig vid tunnelbanan i Ropsten i sin silverfärgade Honda. När han tankar passar jag på att bläddra i ”White guide” som ligger i sidofacket tillsammans med flera bilkartor, mannen bakom boken ”Minnets Stigar” verkar fortfarande gilla bilutflykter.
10 minuter från Ropsten ligger radhuset där Hammarskiöld bott sedan tidigt 90-tal. Hemmet är fullt av böcker och på väggarna syns flera av hans egna fotografier med bland annat Irving Penns kända Hippie-familj, porträtt på barn, barnbarn och det efterlängtade: barnbarnsbarnet.
På en stol i hallen ligger en dvd med “Den sjungande detektiven”. På Bruno Mattson-köksbordet står en stor skål med vackert röda äpplen. Vi slår oss ned och börjar tala fotografi. Hammarskiöld fixar kaffe.
- Det finns ett spänningsmoment i det analoga fotograferandet som jag verkligen är förtjust i. Just detta att det tar tid att framkalla filmen, då man undrar om det ska bli någonting. För mig har det digitala ingen känsla. Du tar 500 bilder och ser alla direkt. Jag vill att bilden ska sitta på en av de 36 negativen på rullen. Det är svårare. Och alltså roligare. Jag behöver motstånd för att göra ett bra jobb och tycka det är roligt. Det får inte vara för lätt att ta bilder.
Det känns högtidligt att äta äppelpaj och dricka kaffe tillsammans med någon som kände den värlsberömde fotografen Edward Steichen (född 1879). Timmarna går och Hammarskiöld är full av berättelser. Underligt att han aldrig sommarpratat, nästan allt vi samtalar om känns som ett sommarprogram; kungafamiljen, Wallenbergarna, Rudolf Nurejev, Brassai, Irving Penn, Bergman, Erich von Stroheim, varit på fest hos president Tubman i Liberia.
10 minuter från Ropsten ligger radhuset där Hammarskiöld bott sedan tidigt 90-tal. Hemmet är fullt av böcker och på väggarna syns flera av hans egna fotografier med bland annat Irving Penns kända Hippie-familj, porträtt på barn, barnbarn och det efterlängtade: barnbarnsbarnet.
På en stol i hallen ligger en dvd med “Den sjungande detektiven”. På Bruno Mattson-köksbordet står en stor skål med vackert röda äpplen. Vi slår oss ned och börjar tala fotografi. Hammarskiöld fixar kaffe.
- Det finns ett spänningsmoment i det analoga fotograferandet som jag verkligen är förtjust i. Just detta att det tar tid att framkalla filmen, då man undrar om det ska bli någonting. För mig har det digitala ingen känsla. Du tar 500 bilder och ser alla direkt. Jag vill att bilden ska sitta på en av de 36 negativen på rullen. Det är svårare. Och alltså roligare. Jag behöver motstånd för att göra ett bra jobb och tycka det är roligt. Det får inte vara för lätt att ta bilder.
Det känns högtidligt att äta äppelpaj och dricka kaffe tillsammans med någon som kände den värlsberömde fotografen Edward Steichen (född 1879). Timmarna går och Hammarskiöld är full av berättelser. Underligt att han aldrig sommarpratat, nästan allt vi samtalar om känns som ett sommarprogram; kungafamiljen, Wallenbergarna, Rudolf Nurejev, Brassai, Irving Penn, Bergman, Erich von Stroheim, varit på fest hos president Tubman i Liberia.
- Det är slumpen som styrt mitt liv, jag har haft roligt hela tiden och bara följt med, säger han.
I boken “Tiden och Ljuset” skriven av Kurt Mälarstedt finns en uppsjö av berättelser om hans uppväxt och dessa spännande möten. Nu är han pensionär men är fortfarande aktiv som fotograf. Ateljén är hemma och mörkrummet i stan.
- Mörkrummet är meditativt, där är jag helt ensam, lyssnar på musik och arbetar. Nu för tiden sorterar jag och slänger en massa, till och med negativ. Jag tänker på mina anhöriga, de ska inte behöva välja och slänga sedan när jag inte finns mer, säger han. - Dessutom lever jag ju fortfarande på att sälja bilder: att sortera och kunna hitta bilder snabbt är mycket viktigt om du ska kunna vara professionell.
I boken “Tiden och Ljuset” skriven av Kurt Mälarstedt finns en uppsjö av berättelser om hans uppväxt och dessa spännande möten. Nu är han pensionär men är fortfarande aktiv som fotograf. Ateljén är hemma och mörkrummet i stan.
- Mörkrummet är meditativt, där är jag helt ensam, lyssnar på musik och arbetar. Nu för tiden sorterar jag och slänger en massa, till och med negativ. Jag tänker på mina anhöriga, de ska inte behöva välja och slänga sedan när jag inte finns mer, säger han. - Dessutom lever jag ju fortfarande på att sälja bilder: att sortera och kunna hitta bilder snabbt är mycket viktigt om du ska kunna vara professionell.
Foto: Hans Hammarskiöld
För inte så länge sedan publicerades ett Hammarskiöld-porträtt av Thielska galleriets avgående intendent Ulf Linde i Dagens Nyheter.
- Jag älskar det psykologiska spelet när man tar porträtt. Jag blev ombedd att ta en bild på Linde i samband med Marcel Duchamp- utställningen på Konstakademin. Sin vana trogen ville Linde förstås provocera och posera med en cigarett i mungipan, men jag tog bilden när han inte kunde tända den.
På bilden tronar Ulf Linde inträngd i ett hörn och benlös i sin rullstol, de tomma byxorna bildar veck. Samtidigt ser han majestätisk ut med en arrogant blick, cigaretten hänger slapp i mungipan. Lindebilden är en parafras på Irving Penns porträtt av Marcel Duchamps. På 50-talet tog Penn ofta porträtten med personer inträngda i hörn.
Hammarskiöld har alltid prioriterat familjen och arbete, det har inte funnits plats för mer.
-Jag har aldrig varit typen som tar en öl med grabbarna, säger han. Han fick sitt första barn 1955 då han var anställd av Vogue i London. Tiden i London var fantastisk på många sätt men Hammarskiöld tröttnade på mode och ville hem till Sverige. Han insåg även att det är familjen och arbetet han ville satsa på.
- Jag har sett alltför många exempel på hur familjer blivit förstörda av att männen jobbar för mycket och aldrig är hemma, säger han.
Julen ska firas med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
- Det är en stor lycka med alla barnen, särskilt just nu med barnbarnsbarnet, säger han.
Namn: Hans Hammarskiöld
Yrke : Fotograf
Född: 1925
Familj: Hustru, 3 barn, och 3 bonusbarn, barnbarn och barnbarnsbarn
Hans Hammarskiöld. Självporträtt.
Dela
