Den sista bilden
Miriam Bäckström, Carsten Höller (red)
Moderna museet

Eventuella anhöriga
Tina Enghoff (foto)
Journal

VARJE EXPONERAT fotografi skulle kunna kallas det sista, taget som det är på försvinnandets yttersta kant. I samma ögonblick som bilden är gjord och fotografen höjer blicken från sökaren är allt annorlunda. Kanske är det detta som gör den fotografiska bilden både minnesskapande och vänd mot en okänd framtid på en och samma gång.

Konstnärerna Miriam Bäckström och Carsten Höller lät i ett konstprojekt människor göra sin egen tolkning av vilken bild som är den sista. Via en annons i dagspressen ombads allmänheten skicka in sina egna sista bilder. Resultatet har tidigare visats som en utställning på Moderna museet och nu redigerats till en bok med titeln Den sista bilden.

I boken är bilderna tryckta utan några vidhängande förklaringar. Ju mindre man vet desto mer tenderar man att dramatisera, eller också är det slutgiltigheten i ordet "sista" som förhöjer dramaturgin. Hur som helst sätter betraktarens hjärna genast igång med att fylla i berättelsen. Laddningen ligger egentligen inte i bilderna utan i det faktum att någon valt att inlemma dem under rubriken "Den sista bilden". Personerna som avbildas på fotografierna avläses som några som inom kort kommer att gå döden till mötes, oavsett om så verkligen är fallet. Man spårar förhållanden som står på tröskeln att upphävas, åldrade människor som för sista gången vänder sina trötta ögon mot fotografen, hus som ska säljas, platser som kommer att överges. Ibland finns själva förgängelseprocessen med i bilden; lågorna slickar de möbler som inom några minuter ska förvandlas till aska. Ibland handlar det om övergångsriter; en brud tar farväl av sin mor och träder in i rollen som vuxen kvinna, en graviditet står inför sin fullbordan. Den bild som kallas den sista tycks också inrymma embryot till en annan, första bild.

Bokens formgivning underordnar sig materialet genom att de insända fotografierna är reproducerade i samma storlek som de mottagits. Samtliga fotografier, oavsett storlek, är placerade i högersidans övre högra hörn. I början av boken syns små svartvita passfoton uppträngda i hörnet på en för övrigt helt vit yta. När man bläddrar vidare minskar den vita ytan och fylls alltmer ut av bilden. Formatet är inte oväsentligt för hur man uppfattar den bild som kallas den sista. En stor, utfallande bild skapar inte samma tomrum kring minnet som en liten, ensam på en öde vit sida. Denna konsekvens i formspråket andas respekt för de insamlade bilderna.

Bäckström och Höller nöjer sig inte med allmänhetens inskickade bilder utan har också själva valt bilder via bildbyråer och andra kanaler: Kennedy minuterna innan han blev skjuten, Anna Lindh utburen på bår… Här kompliceras tolkningen av materialet. Har bilden av den offentliga döden trängt så långt in i våra privata jag att vi tar dem för våra egna sista bilder, tänker jag först innan jag inser att dessa bilder troligen är upphovsmännens egna val… En serie reportagebilder från Afrika har jag också problem med att placera i sammanhanget. Jag har svårt att se vad denna utvidgning av insamlandet egentligen tillför. Kanske riskerar den snarare att något ta udden av själva idéen.

Miriam Bäckströms första separatutställning 1996 hette "Dödsbo". Tina Enghoffs viktiga och intressanta projekt Eventuella anhöriga skulle också kunna inrymmas under samma titel. I boken med samma namn har hon fotograferat 33 övergivna rum i Köpenhamn, tillhöriga människor som avlidit i ensamhet och utan att några anhöriga gett sig till känna, varit bosatta. "Den sista bilden" visar sig vara en rubrik som kan inrymma helt olika förutsättningar. Hos Bäckström och Höller är bilden kopplad till en annan människa, en efterlevande som upprätthåller minnet av den avlidne. I Enghoffs bilder finns ingen närstående att förvalta minnet. Den döde syns bara genom sin frånvaro och det åligger fotografen att ta på sig rollen som ställföreträdande eventuell anhörig. Hon är den som kommer till den övergivna platsen för att tillvarata den dödes minne. En sista registrering görs, inte utifrån en minnesbild av den döde som levande, utan utifrån ett sakligt nu som inte utesluter medkänsla, snarare tvärtom. Steget görs kortare mellan betraktaren och den andre. Hade förutsättningarna bara varit en smula annorlunda kunde dessa rum som snart är bortsopade av renhållningen ha varit dina, mina…

Människan har en märklig förmåga att vara närvarande utan att synas, att berätta om sig själv utan att vara där. Jag påminns om den spöklika känslan att gå på en lägenhetsvisning där allt det personliga är bortplockat. Man grips av en slags ödslighet och har svårt att föreställa sig att människor av kött och blod bebott de renrakade rummen. I Enghoffs bilder är istället de liv som framlevts i de kvarlämnade rummen plågsamt närvarande. Ensamheten visar sig ha många olika ansikten. Våldsam, utagerande, blodig och brutal likaväl som prydligt undangömd, pedantiskt städad och sval. Några dödsannonser eller nekrologer i vanlig mening har inte vederfarits de avlidna som bebott de avfotograferade rummen. Deras enda eftermäle har istället varit en kungörelse från myndigheterna där dödsfallet meddelats och eventuella anhöriga ombetts att snarast höra av sig. En anonym död, avskalad all personlig omsorg.

Vissa rum tycks bekräfta ens fördomar om ensamheten, de torftiga och nerslitna miljöerna, misären, den smutsiga röran av matrester, uppgivandet av allt vad ett värdigt liv innefattar. Andra, och de är kanske mer skrämmande, är förbluffande vanliga, en sval känsla, turkosa väggar, vita lakan, blommigt täcke, åtföljt endast av den korta bildtexten "Kvinna född 1943, avliden på Bispebjergs Sjukhus 1 augusti 2002".

"Den som tappar sig själv, överges av alla", skriver Georg Klein i ett uppfordrande efterord som förstärker den inbjudan till solidaritet och medkännande som finns i bilderna. Bilderna är gjorda i ett tydligt efteråt men boken som helhet och Kleins ord pekar mot ett före. Vad kunde gjorts innan för att undvika att slutet skulle se ut så här? Vad kan jag själv göra? ”Underskatta aldrig betydelsen av positiva, bekräftande signaler som du kan ge åt andra” är Kleins eget, enkla svar på denna fråga.

MARIE LUNDQUIST