Dikter och fotografier har en sak gemensamt. Tjoff, så swishar de sig genom ögonen och rakt in i vårt inre. Som Saul Leiters färgbilder från New York gör i mig. Han var en pionjär, tidigt ute med färgfotografi. Han lär ha sagt att ett fönster med regndroppar på intresserar honom mer än en bild av en kändis. Reflexioner i dörrar och fönster, vatten, väder och en skymt av människor. Att abstrahera det vardagliga. Det gillar jag. Bilderna blir en del av mig.

Många av hans bilder är tagna i samma kvarter som han bodde, han hade aldrig bråttom. In no great hurry är även namnet på dokumentären om honom. Han är som en lågmäld bror till Diane Arbus och Garry Winogrand och han slog igenom sent i livet.

Jag läste en gång en dikt av en poet vars namn jag glömt. Den handlade om att diktjaget ser en kvinnas ansikte reflekteras i en spe- gel på en fest. Och att bilden av den kvinnan fastnade för alltid hos den som skrev dikten. Dikten gav i sin tur mig ett minne av att en gång ha sett en kvinna reflekteras i en spegel på en fest. Jag känner samma sak med Leiter eller med Michael Wolfs gatubilder från Tokyo eller Misha Pedans bild av en flickas reflek- tion i ett glasfönster i en affär på Södermalm i Stockholm. Det profana och vardagliga som vi alla lever i, men som av en fotograf förvandlas till något sublimt och allmängiltigt.
Jag får faktiskt aldrig exakt den känslan när jag ser måleri, den att »det kunde ha varit jag som såg det där, kunde ha varit jag som varit med om det där«. Det är en särskild kvalitet hos fotografiet.

Det här numret spretar åt många olika härliga fotografiska håll som vanligt. Vi visar brutal arkitekturfotografi signerad Tove Falk Olsson, vi visar sagofotografi som porträtt- fotografen Jenny Puronne så väl behärskar, Simon Mlangeni-Berg visar skrumpen frukt. Ulf Lundin reflekterar över att både vara den som skapar och den som talar om vad man skapar. Vi recenserar nya böcker och vi publicerar en text om vad ai kan betyda för framtida fotografi.

Och jag vill ändå tro att vi som på olika sätt försöker vara kreativa inte så lätt kommer att konkurreras ut av maskiner ifall vi fortsätter att mejsla ut våra inre liv, våra själv. Jag tror att vi kan kommunicera som ingen ai kan. Människa söker människa. Vi fortsätter så.

Gott slut och vi ses nästa år!