Fotofika med Agneta Ekman: "Tekniken är ingen fiende"

-Vill du se hur jag har det? frågar Agneta Ekman Det har gått ett tag sedan sist. Den förra fotofikan med henne tog avstamp i nyutgivningen av hennes bok ”Tall-Maja” från 1967: en iscensatt bildberättelse som bröt mot den rådande fotografiska stilnormen. Då, 2014 var verkligheten ett fullt fungerande fikarum. Nu är det det digitala fikarummet som gäller.

Foto: Agneta Ekman(1962)

Agneta tar med sig sin tekopp och sin padda och går runt och visar mig hur hon har det i sin ateljé och i sitt hus. Hon bor i Skärhäll i norra Bohuslän, nära havet och naturen. Jag ser stora fönster, böcker överallt, stativ. Hennes böcker på en hylla, pärmar med negativ. Ett pentry. En del av rummet är vigd åt måleri, för Agneta rör sig mellan olika slags bildskapande.
Hon sätter sig och tar en klunk te ur sin muminkopp. Jag undrar hur den här senaste tiden, med pandemi och isolering har varit? Hon tänker efter, länge.
-Den har varit en gåva, på många sätt. Jag har kunnat koncentrera mig. Avskärma. Verkligen, säger hon.

Foto: Privat

Agneta Ekman, född 1942, är livs levande fotohistoria. Som en av två unga kvinnor – den andra var vännen och sedermera filmskaparen Nina Hedenius – började hon på den helt nystartade Fotoskolan i Stockholm 1962. När hon berättar hur det hela gick till verkar det ha varit mest av en slump: de var på en fest på söder i Stockholm och ett gäng unga manliga fotografer med Christer Strömholm i spetsen ägnade kvällen åt att övertala dem att sluta på sin utbildning och börja på Fotoskolan istället. Hon skrattar gott:

-Jag var tjugo år, hade aldrig fotograferat innan dess. Jag fick veta efteråt att de behövde två elever till för att kunna börja – och att det skulle vara två kvinnor!

Den rådande trenden i början på 1960-talet, var socialrealism och dokumentärfotografi. Fotografi var fotografi. Fotografi som konst hade ingen hört talas om. Men Agneta ville fotografera på ett helt annat, lyriskt och poetiskt sätt. Hon var långt före sin tid – först på 1980-talet skulle det konceptuella och iscensatta tänket i fotografi formuleras. Hur var det att vilja göra något helt annat än vad alla andra gjorde runt omkring dig? Hur var det med modet?

-Jag var en oskuld från Gävle när jag började! Men jag var inte rädd, jag visste vad jag ville. Christer Strömholm hade en väldigt stark berättelse om transvestiterna som alla blev väldigt tagna av. Man identifierade sig med de sociala rummen som han visade på sina bilder. De sociala baksidorna som han lyfte fram var en enormt stark kontrast till det svenska samhället då. Men det var ingenting för mig, säger hon.

Foto: Agneta Ekman

När Agneta väl hade lärt sig analog teknik började hon experimentera. Hennes fotograferande blev en förlängning av leken där hon iscensatte miljöer och scener. Mörkrummet blev en plats för lustfyllda experiment. Hon upptäckte hur hon kunde gripa in i bilderna, lyfta dem och vidga dem till mer känslomässiga och fantastiska nivåer.
– Oj vad jag mixtrade. Jag minns hur jag började manipulera förstoringsapparaten och kondensorhuvudet – då fick jag plötsligt två bilder på kopieringspapperet. Jag minns lyckokänslan av att kunna gripa in i bilden så, genom tekniken. Jag har kvar den där första bilden jag gjorde!
Hur hade du det med teknikrädslan, där i början?
-Jag har lärt mig. Inte minst för att jag har varit med om så oändligt många situationer där jag inte blivit betrodd att fatta det här med teknik – som ju är fotografins själva hantverk.

Agneta förställer rösten och den blir maskulin och mörk: ”Jaså du, du skall börja med Arriflex, så det säger du, ja ja, det kommer nog att bli lite svårt….” Hon skrattar och tar en klunk te.
– Och så visade det sig att Arriflex var mycket lättare och bättre att arbeta med än Bolex, för Arriflex var ju en professionell kamera! Tekniken är ingen fiende. Att behärska den – som ju är hantverket för en fotograf – är en nödvändighet för att kunna uttrycka det man vill.

Vi återvänder till nuet och den underliga tid vi lever i, där så mycket känns flytande och osäkert. Inte minst för unga människor. Agneta har under åren varit mentor till många unga fotografer. Det är en viktig del i hennes praktik och något som hon tror på som en väg till kunskap, för alla parter. Vad har hon för råd till unga som kanske är i början av en karriär just nu?
– Man skall inte vara rädd. Då blir det så svårt att se möjligheterna. Man skall kasta upp många bollar i luften, se vilka som kommer ner och utveckla dem. Ta kontakt. Var finurlig. Gör det du är rädd för. För det finns alltid nya vägar. Alltid! Det gäller bara att hitta dem.

Karin Faxén Sporrong, skribent

Hör av dig om du har förslag på fler fotografer att intervjua i serien. Maila redaktionen@sfoto.se