Förra gången vi sågs hos Jenny Lindhe var hennes lägenhet full av stora, bruna trälådor. Året var 2022, Tingen hade nyligen ställts ut på Galleri Format i Malmö och boken var ännu bara på planeringsstadiet. På utställningen hade besökarna kunnat titta rakt ned i lådorna på fotografier av hennes syster Cecilias kvarlämnade saker, precis som Jenny Lindhe själv gjort när hon packade upp dem ur kartongen. De hade kunnat betrakta hårtofsen med sidenbandet, medlemskortet från ridklubben och födelsedagshälsningen från mamma, men även läsa förteckningen – den som Jenny Lindhe upprättat systematiskt över de 40 sparade föremålen. Mycket för att hålla det alltför känslomässiga ifrån sig. Kollegieblock. A4-format, olinjerat. Identitetsbricka. Metall. Ingraverad text.

Foto: Lars Dareberg

Men vad skulle boken innehålla mer? Jenny Lindhe berättade att hon ”hade ständiga diskussioner med sig själv”. Var går egentligen gränsen för vad man får göra som konstnär? Är det okej att publicera sin döda systers dagboksanteckningar och visa bilder ur hennes privata fotoalbum? Och hur ger man en röst åt någon som inte lever längre?

Nu när vi ses knappt två år senare, med den färdiga boken framför oss, frågar jag om diskussionerna i huvudet har tystnat. Känns det rätt det som blev?

– Jag är glad för boken; jag tycker att den innehåller både min och Cecilias röst. Jag känner också att jag har arbetat igenom den grundligt, samtidigt som jag pratat mycket med folk omkring mig om innehållet. Visst kan jag fortfarande känna skuld, men att inte göra något skulle också ha känts fel, säger hon.

Frågorna som boken berör är nämligen fortsatt viktiga, menar hon. Efter att både hennes pappa och syster har tagit livet av sig vet hon att stigmatiseringen och tabut kring psykisk ohälsa och personer som begår självmord är stor. Liksom skulden hos de efterlevande.

– För mig blev det tydligt när jag packade upp Cecilias saker. Samtidigt som de påminde mig om Cecilia, väckte de skuldkänslor. Kunde jag ha gjort något mer eller annorlunda? Varför hade vi inte sparat fler saker? Därför ville jag också att boken skulle ha formen av en låda, så att jag kunde välja om jag ville öppna eller stänga om minnena och sorgen.

Jenny Lindhe jämför de kvarvarande tingen med fotografier.

– De är tysta, men samtidigt så laddade med liv och berättelser som man inte längre kan få fatt i. 

Trots bakgrunden till Tingen beskriver Jenny bokprocessen som väldigt rolig. Hon klickade med formgivaren Fia Djerf som direkt förstod vad projektet handlade om. Det är en förutsättning för att det ska bli en bra bok, menar Jenny, som själv arbetar med att föra samman konstnärer och formgivare på förlaget Breadfield Press.

– Jag ville att boken skulle ha hårdpärm för att den tydligt skulle gå att öppna och stänga, och att den skulle ha en så kallad raw cut, precis som en kartong. Jag ville också trycka på brunt papper, för att få fram rätt känsla i bilderna.

Den tretton rader långa texten i början av boken, som beskriver bakgrunden till projektet, ville Jenny först göra ännu kortare och helst gömma längst bak. 

– Jag var rädd att den skulle upplevas som alltför personlig. Men nu är jag glad att Fia stod på sig, texten behövs för att man ska förstå vad boken handlar om. 

Likaså tycker hon att de till slut hittade ett bra sätt att presentera Cecilias dagboksanteckningar på. Noteringar som ”har bara ätit 2 äpplen och 2 clementiner – det är därför jag mår så himla bra” blandas med listor över vilka teveprogram Cecilia skulle se – och det finns mycket att läsa mellan raderna.

Nomineringen till Svenska Fotobokspriset gjorde Jenny väldigt glad. Det hon uppskattar med böcker, jämfört med utställningar, är att de har längre livslängd och kan nå ut till fler.

Jenny Lindhe – Tingen
Förlag: Breadfield Press
Formgivare: Fia Djerf
Textförfattare: Jenny Lindhe, Cecilia Lindhe

Finns att köpa här