"Monumentet handlar om förändring"

Monumentet har tygomslag i grönt och i stället för en bild på framsidan finns ingraverade höjdkurvor från kartan över Högdalstopparna. På baksidan står boktiteln på engelska.
Bokens bilder känns vackra, lite på naturbilders vis, men får en dystrare ton ju längre man tittar på dem. Mitt i den lummiga grönskan står en person – vars ärende man blir fundersam på. Och om man skärper blicken syns det skräp i buskaget. På den skira grenen hänger ett hakkors.

Boken innehåller också förutom Ulfs egna förord novellen Jag tror vi är i paradiset, samt historiska ritningar och bilder som vittnar om platsens historia. Förorden och novellen har även översatts till engelska i boken.

Området som boken kretsar kring är på ett sätt välkänt för många stockholmare, eftersom det är Stockholms högsta punkt. Samtidigt är det också en lite bortglömd plats där hundägare, modiga flanörer, arbetare i drogbranschen och EU-migranter i behov av lägerplats tar omvägar för att slippa stöta på varandra.

Motiven i boken kan ha fotograferats upp till fyrtio gånger av Ulf, som började skildra platsen av en slump efter en lämning på dotterns skola en vårdag.

– Jag fastnade för en av bilderna jag tog och gick tillbaka för att fotografera samma motiv igen. Sedan fortsatte jag att komma tillbaka, säger han.

Monumentet innehåller utskurna bitar av landskapet, men zoomar aldrig ut på helheten. Människorna som finns på platsen förblir hemliga för läsaren och syns bara i fjärran.

– Ett tag ville jag ta porträtt, men det var bara en enda person – en fågelskådare – som sa ja. Det här är inte en plats dit man går för att träffa människor och ännu mindre för att bli fångad på bild, säger han.

Först såg Ulf på området som den ”soptipp” den är i folkmun, men när han förstod att ”soporna” var gamla rivningsmassor från Klarakvarteren och tunnelbanebygget började han göra research i arkiv, utredningar och på Stadsmuseet för att fördjupa sina kunskaper. Hans fascination för platsen växte. En gång i tiden fanns där stora drömmar om en rekreationsplats med skidbacke för det växande Stockholm. Men den planerade toppstugan blev aldrig av, skidliften stängde på 90-talet och i stället fick jättelokan bre ut sig. Kullarna blev för Ulf ett monument över det förlorade folkhemmet.

– För mig blev det viktigt att koppla ihop den här platsen med samhällsförändringen, att detta är byggt på 60-talet och att det nog inte skulle byggas i dag. Då fanns en framtidstro och ett hopp om att kunna forma samhället som man vill ha det, så är det inte i dag, säger han.

Han beskriver sin relation till platsen som ett resonemangsäktenskap.

– Jag var där så mycket så till slut uppstod kärlek och då var det tvunget att bli ett projekt, säger han.

Men länge visste han alltså inte alls vad han höll på med, vilket skapade vissa bryderier.

– När man fotograferat en buske fyrtio gånger tänker man till slut: Här är jag, en 53 årig man, och fotograferar den här busken – tillför jag verkligen världen nånting? Hade jag vetat från början att det skulle bli en bok hade det varit en sak, men nu kunde jag verkligen undra vad jag höll på med mellan varven.

Tidigare har Ulf jobbat mycket med att manipulera fotografier, som när han fotograferade ett antal olika platser många gånger och sedan smälte ihop alla bilderna från platsen till en enda i projektet Still films. Han har också arbetat mycket med film. Men den här gången hade han bilder nog till en bok, plus att det ligger lite i tiden att göra böcker, tycker han.

Ulf bestämde ordningen på fotografierna i boken först och det blev sedan samma ordning på utställningen på Galleri Magnus Karlsson.

– Men jag ville inte bara göra bilderna i mindre format och sätta in dem i en bok, utan också tillföra andra element som novellen och de historiska bilderna, som ger boken ett eget liv, säger han.

I arbetet med boken har Ulf jobbat i tätt samarbete med formgivaren Patrick Waters och Sven Westerlund som gjorde provprintarna.

– Det har varit det roligaste med att göra en bok– att få samarbeta. Fotografyrket är ofta ganska ensamt annars, säger han.

Han bad författaren och vännen Stefan Lindberg att skriva novellen.

– Jag tycker det blev bra. Han drog in mig och galleriet i sin historia och man vet inte vad som är sant eller falskt. Det passar bra eftersom jag inte velat göra ett dokumentärt projekt, boken är inte redovisande, säger han.

Nu fotograferar Ulf Lundin något nytt, men vad exakt vet han ännu inte.

Sedan han gjorde klart boken har han inte varit uppe på Högdalstopparna, lite av rädsla för att hitta motiv som det är för sent att få med i projektet. Men inför denna artikel tog fotografen upp honom på toppen igen.

– Det mesta var sig likt när jag var däruppe och det kändes faktiskt ganska skönt att vara färdig med det här projektet. Jag kände inte att jag behövde fotografera den där busken 41 gånger, säger han.

Foto: Tove Falk Olsson.

Ulf Lundin
Monumentet (Galleri Magnus Karlsson)
Formgivare: Waters Löwenhielm

Juryns motivering: Högdalstopparna är Stockholms högsta punkt, byggda av Klarakvarterens rivningsmassor. En gång i tiden en plats för naturnära friluftsliv, i dag en urban ödemark. I detta märkliga område har Ulf Lundin smugit i buskarna och genomfört en lyckad dokumentation med något slags naturfotografi.

Här kan du läsa om de andra nominerade i Svenska Fotobokspriset

Anna Clarén: “Det här var den svåraste boken att göra”

Mikael Jansson: “Alla ville ge sitt ansikte, alla ville berätta”

Kalle Sanner: “Det som driver mig är ljus”

Helga Härenstam: “Jag behöver leken och att få undersöka”