”Magin var borta och jag hamnade i chocktillstånd”

När Aida Chehrehgosha skulle arbeta med sitt bidrag till vårutställningen på Konstfack, fick hon en vision av vad hon ville göra: Ett gigantiskt slagfält, där ett stort antal identitetslösa personer slogs med varandra, ungefär som många av de målningar vi sett genom konsthistorien från 1500-talet och framåt.

– Jag ville återskapa ett sådant klassiskt slagfält, och förberedde bilden under ett års tid. Jag fick siffran 200 personer i huvudet, en sådan konstig sak som bara kom för mig, men jag kände att jag måste ha minst 200 personer i bild, säger Aida Chehrehgosha.

Så när tidpunkten för att fotografera närmade sig, började hon ragga folk på stan. Aida gick till Kulturama och andra skolor med estetiska utbildningar för att fråga. Många ville vara med, och till sist hade hon en lista på 350 personer som hade tackat ja och skulle komma till fotograferingen klädda i svart.

 – Jag tänkte att om jag får 100 avhopp så skulle jag ändå ha nått målet, säger Aida.

Hon hade hittat platsen, en stor äng där slagfältet skulle vara och tillverkat 200 ansiktsmasker, som var avgjutningar av hennes eget ansikte. Flera personer arbetade med projektet och de 350 personerna skulle hämtas upp av abonnerade bussar. Bilden skulle tas den 30 oktober. Dagarna innan började det snöa, vilket gjorde Aida orolig, men snön smälte undan så hon fick sin gräsklädda slätt.

– Jag var sjukt nervös över att något skulle gå snett – men tänkte ”det löser vi”. Så klockan 11 på förmiddagen skulle vi sätta i gång. Bussarna kom och jag såg svartklädda människor kliva av. När alla väl kommit fram insåg att det kommit 60 personer, max. Jag bara: ”Var är folket?”

Massavhoppet sabbade hela hennes idé med en stor folkmassa på ett slagfält. I stället för att bli ett vansinnigt, gigantiskt fält fyllt av människor som slogs, såg det ut som några myror som samlats i en stor sandlåda.

– All magi var borta, säger Aida. Problemet var att jag inte hade någon aning om hur jag skulle hantera det. Jag hamnade i chocktillstånd.

I ungefär en timme kunde Aida inte tänka på något annat än här och nu.

– Jag kunde inte tänka framåt, inte bakåt, utan fastnade i ett ”nu nu nu”, totalt blockerad. Det var som att jag inte kunde tänka alls. Jag behövde freestajla på plats, men jag kunde inte, för jag kunde inte komma på något. Och när jag på något taffligt sätt försökte göra något såg det bara bedrövligt ut, säger Aida.

Hennes man var med som stöd, och han försökte bolla nya idéer med henne, men hon var inte kontaktbar.

– Till sist stod han och skrek på mig ”nu får du skärpa dig”, men det var som att jag inte kunde höra honom. Allt jag tänkte på var att det skulle bli dåligt, att hela idén att fota i storformat inte skulle fungera.

Hon såg också att hennes statister stod och frös, vilket stressade upp henne ännu mer.

Till sist kom hon ur sin förlamning och valde en annan kamera för att försöka skapa en bild på fri hand. Dessutom bestämde hon sig för att ösa på med rök.

– Jag försökte fylla bilden med rök, och så körde jag någon slags gerillafotograf-stil, där jag plåtade från marken och rörde mig hit och dit medan alla slogs på fältet.

 Efteråt var Aida sorgsen och besviken på sig själv.

– Jag kommer från en dokumentär bakgrund och har jobbat som pressfotograf, men lämnade det eftersom jag var dålig på och avskydde att slängas in i situationer och försöka skapa magi – det blev aldrig precis som jag ville.

Aida vill ha kontroll över vad som syns i sökaren, och jobbar mycket iscensatt och kontrollerat. Hon gillar inte överraskningar, i varje fall inte negativa sådana.

– Så på ett sätt blev det här en milstolpe för mig. Jag nådde botten och där insåg jag att jag inte kan bestämma allt, att jag aldrig kommer att kunna bestämma allt. Det blev en skitdyr läxa, ekonomiskt och känslomässigt. Att lägga så mycket ansvar i händerna på andra människor – det går inte. De struntar väl i hur min bild blir, ansvaret är ju mitt.

Hon är fortfarande noga med att ha kontroll över bildens komposition, men har blivit mer noggrann med förberedelserna. Hon målar upp scenarier med alternativa lösningar ifall vädret eller andra makter ställer till problem.

– Jag är väldigt kontrollerad men samtidigt mer öppen för allt, och det är en ganska skön känsla, säger Aida.

Vad gäller bilden till vårutställningen fick Aida hjälp att retuschera den digitalt.

– Jag är väldigt old school och har mörkrumstänket i mig, så i vanliga fall försöker jag sätta allt i bilden som är. För mig var det ett stort misslyckande att lägga till och byta ut saker digitalt i efterhand. Så hade jag inte sett bilden framför mig, och så ville jag inte jobba med den. För mig handlar det om att skapa en känsla och en situation framför kameran när vi plåtar som jag sedan dokumenterar av. Jag vill inte skapa den känslan senare, i postproduktion. Jag vill vara i själva känslan medan jag fotograferar, det är det absolut viktigaste för mig – då är det sekundärt att ta bilden. Men den här gången fick det bli så.

Hon avskydde länge sin bild eftersom den inte blev som den skulle, men insåg att den bild hon hade haft i sitt huvud fick hon bara släppa. Med tiden har hon börjat uppskatta sin bild för att den har lärt henne något.

– På det stora hela tänker jag att det är bra för alla att ha misslyckats och ramlat pladask någon gång i livet. Man lär sig mer av det som gör ont, det får en att växa. Att ha någon slags genibild av sig själv och av andra, en idé om att allt bara flyter på smärtfritt – det är så långt ifrån sanningen. Alla gör misstag, även de mest etablerade gör banala missar hela tiden. Vi är inte mer än människor, och det måste vi förlika oss med. Kanske är konstnärskap ett enda misslyckande – tills den dagen kommer då man har tur.

 Ana Udovic 

Aida Chehrehgosha, född 1980, bor med sin familj i Stockholm. Hon gick ut Konstfack 2009 och har sedan dess arbetat med konst- och reklamfotografi och haft många utställningar, den senaste var en separatutställning 2015 på Lars Bohman Gallery.  Hemsida: aidafotograf.se och aidachehrehgosha.se

Vill du frossa i fler texter om när det går åt helvete för andra? Läs fler intervjurer här: När allt går åt helvete