Redaktionellt | 4 Okt 2018 | Oskar Hammarkrantz

När allt går åt helvete: "Kollegan försvinner genom isen med skoter och allt"

Carl-Johan Utsi hjälpte ett japanskt filmteam att göra reportage om renskötsel. På en frusen insjö höll det på att gå väldigt illa. 

När allt går åt helvete: Foto: Carl Johan Utsi

To move from Norway

Fotografen och renskötaren Carl-Johan Utsi är van vid att jobba i otillgängliga miljöer och i ständigt skiftande väder. Att kamerautrustningen eller skotern strejkar ibland är bara en del av vardagen när man räknar fjällen långt väster om Jokkmokk som sin hemmaplan. Eftersom han är så hemmastadd i den svenska fjällvärlden, och själv fotograf och filmare, händer det också att han hjälper besökande filmteam, både som guide och för att leta lämpliga locations och som kameraman. Och det var på just ett sådant uppdrag allt höll på att gå åt helvete. På riktigt.

För några somrar sedan hade det nationella japanska tv-bolaget NHK bestämt sig för att göra ett reportage om den för japaner så exotiska renskötseln. Carl-Johan Utsi förberedde ett eget team, en erfaren renskötare som varit med om det mesta, en äldre man och en yngre tjej. Tillsammans med det japanska tv-teamet, om fem–sex personer, skulle de frakta upp sig själva och skotrarna till fjället med helikopter, eftersom det i princip var det enda sättet att ta sig dit.

– Men redan från start började problemen. Alla i det japanska teamet blev nämligen förbjudna av sina chefer att åka helikopter. 

Dagen innan hade en helikopter med ett team från NHK kraschat i Afrika, med dödliga följder. Så NHK införde ett totalt helikopterförbud för sina medarbetare.

– Japanerna var förstås förkrossade över att deras kollegor hade dött. Men genom en massa olika telefonsamtal hem till redaktionen lyckades de till slut få tillstånd att lyfta. Så de kom upp till oss på andra sidan norska gränsen där vi samlade in en liten hjord på 100 djur, några dagar efter oss.

Till en början flöt allt på. Carl-Johan och hans kollegor började samla in den kollektiva renhjorden för att ta ned den till en skiljningsanläggning, där den delas upp i mindre hjordar.

Några dagar senare var hela gänget tvungna att ta sig över en frusen insjö med sina skotrar, eftersom det inte gick att köra runt. Japanernas skotrar, som kördes av renskötarguider, var dock för klumpiga för den passagen, så de fick ta en lång omväg på land. Japanerna fick vänta på ett fjäll i närheten.

– Vi hade kontrollerat isen noga, och det var riktig häst-is, som vi säger. Alltså minst 10 centimeter tjock.

Mitt ute på sjön märker Carl-Johan, som ligger sist, att bakändan på hans skoter fastnar och sakta sjunker. Han försöker ropa på de andra förarna, som är framför honom, men de hör inte.- 
– Då ser jag hur kollegan framför mig, den erfarne renskötaren, försvinner genom isen, med skoter och allt. Jag kastar mig på walkie-talkien och anropar helikoptern. För jag fattar att det håller på att gå åt helvete. Men kollegan lyckas ta sig upp på isen själv. Han är råstark och van vid fjällivet. Hade det varit någon av de andra vet jag ärligt talat inte hur det hade gått.

Helikoptern lyckades lyfta upp och rädda både Carl-Johans och kollegans skotrar, medan de själva fick ta sig till en liten renvaktarbostad i närheten för nödvändig värme och torka.

–När jag berättade historien för farsan var det första han frågade om kameran hade klarat sig. Och det hade den. Jag har den alltid i en väska framme på styret. Farsan förstår för övrigt inte hur något så litet kan vara så dyrt.

Samtidigt hade det japanska teamet, via radiotrafiken, nåtts av nyheten att en av svenskarna ”gått genom isen”.

– De trodde ju att vi hade drunknat. Först kollegorna i Afrika, och så det här. De var ju helskärrade. De befann sig i ett ogästvänligt område, mörkt och kargt, mer likt Mordor än de där vackra fjällvyerna man brukar se. Så de ville nog bara åka hem.

Några timmar senare träffade japanerna Carl-Johan och den erfarne kollegan i renvaktarbostaden. De tittade storögt när den erfarne kramade ur sin sovsäck, som följt med genom isen, och vattnet som rann ut var brunt som kaffe.
– De frågade om det var en myr eller tjärn vi varit i. Men det var kristallklart fjällvatten. I stället var det nog så att kollegan inte tvättat sin sovsäck så ofta som han borde …

Nästa dag lyckades det japanska teamet hitta mobiltäckning uppe på ett fjäll och kunde meddela hemmaredaktionen att allt var ok. Carl-Johan fick i gång sin skoter igen och renhjordarna var samlade. Slutet gott, allting gott, med andra ord. Tills Carl-Johan fick se reportaget det japanska teamet satt ihop.

– Det var ren komedi. De hade dubbat oss, så vi fick barska japanska röster. Och den blinkande färgglada grafiken de lagt på ska vi inte ens prata om. Och tydligen hade någon skojat med dem om att det fanns människoätande örnar i de svenska fjällen, så det pratade de en massa om i reportaget. De hade helt enkelt inte fattat någonting.

Text: Oskar Hammarkrantz

Gillar du att läsa om när det går åt helvete för andra fotografer? Läs fler artiklar i serien.

Har det gått åt illa för dig någon gång? Hör av dig till redaktionen@sfoto.se

Vi letar ständigt efter nya berättelser.