Året var 1995 och Tove Falk Olsson – rätt grön som fotograf vid den tiden – hade fått i uppdrag av filmtidningen Chaplin att göra ett ”bakom-reportage” i samband med en tv-inspelning av Ingmar Bergmans Enskilda samtal i regi av Liv Ullman.

En version av vad som hände är ungefär så här: vid ett tillfälle trängde sig Tove Falk Olsson på Liv Ullman för att kunna ta en bild. Därefter förstod fotografen direkt att det blev fel och lämnade självmant över filmrullen till Ullman. Lite senare krävde Falk Olsson att få tillbaka rullen och försökte samtidigt pressa Ullman på pengar.

Oj. Kan det stämma? Nja, Tove Falk Olsson skrattar i dag glatt åt minnet, som poppade upp i huvudet i samband med att hon nu läser Linn Ullmans bok om sina föräldrar (alltså Liv Ullman och Ingmar Bergman).

Det kändes som ett väldigt kul uppdrag, att få hänga med runt tv-dramats inspelningsteam i tre dagar och skildra vad som händer mellan tagningarna, säger Tove Falk Olsson.

Under första dagens förmiddag såg hon plötsligt en situation där Liv Ullman satt och tittade på tagningarna tillsammans med sin scripta, samtidigt som Ullman målade läpparna.

– Det var jättefint. Ett sådant där ögonblick som man som fotograf absolut inte kan låta bli att försöka fånga.

Tove Falk Olsson tog några bilder i snabb takt och när Liv Ullman hörde slutarljudet avbröt hon sig direkt, stirrade stint på fotografen och skrek rakt ut: ”Hur kunde du? Det var det fräckaste!”

– Alla som har sett henne agera i en Bergmanfilm vet hur hon kan skrika med… emfas. Det gjorde hon denna gång också, minst sagt.

Allt annat arbete i studion avstannade och alla – inklusive delar av Sveriges skådespelarelit såsom Max von Sydow, Hasse Alfredson och Pernilla August – tittade gapande på dramat som utspelades när Liv Ullman stod och råskällde på den unga fotografen.

– Jag hade gett mycket för att bara sjunka rakt genom jorden och försvinna därifrån i det ögonblicket. Speciellt som jag var rätt oerfaren, i dag kanske jag hade klarat det bättre.

Tove Falk Olsson bad direkt om ursäkt och lovade att de skulle se till att inte publicera bilderna som hon just tagit. Men det var inte nog för Liv Ullman som krävde att få hela filmrullen – omedelbart, på plats.

– Ja, vad skulle jag göra? Hon stod där och skrek på mig och jag hade just påbörjat uppdraget. Hon fick rullen, och jag minns att Bengt Wanselius – som var fotograf för själva produktionen – kom fram till mig och tipsade vänligt: ”Du ska nog ligga lite lågt nu”.

När Tove Falk Olsson var klar för dagen gick hon till Chaplins redaktion, som satt i Filmhuset där inspelningen hade ägt rum, och berättade vad som hade hänt. 

– Chefredaktören Mikaela Kindblom blev rosenrasande. Inte på mig utan på Liv Ullman, och ringde direkt till Lars Engqvist som var chef för Svenska Filminstitutet. Han kom ner till redaktionen och försökte släta ut det hela: ”Liv Ullman hade nog bara en dålig dag, du ska inte ta åt dig.”

Tove Falk Olsson fortsatte fotografera kring inspelningen under kommande två dagarna, men förbannade vid varje klick att det behövde låta så mycket från slutaren.

– Jag tyckte plötsligt att det lät jättemycket, och varje gång jag tryckte av tittade Liv Ullman upp och gav mig en skarp blick…

Debaclet gjorde förstås att hon var orolig och blev hämmad under resten av uppdraget, vilket bidrog till att hon missade en annan chans till en unik bild.

– Andra dagen skulle de filma i Hedvig Eleonora kyrka och jag gick dit tidigt, när de arbetade med ljussättning. När jag gick runt i kyrkan såg jag plötsligt en ensam man sitta bland kyrkbänkarna och intresserat följa arbetet. Det var Ingmar Bergman, och jag förstod direkt vilken fin bild jag hade kunnat ta då. Men efter det som hänt dagen innan vågade jag inte. Det har jag ångrat.

När uppdraget väl var slutfört visade det sig att frågan om rätten till filmrullen levde vidare och blossade upp till en tvist mellan juristerna på Sveriges Television respektive Svenska Fotografers Förbund.

– Först hade Liv Ullman uppmanats att lämna ifrån sig filmrullen och svarat att hon hade slängt den. Därefter stod det klart att det verkligen inte var okej att göra så – det räknas som egenmäktigt förfarande – och då visade det sig plötsligt att hon hade kvar filmen.

Liv Ullman hade till och med lämnat in den för framkallning på ett labb, dock var hon förstås inte medveten om att Tove Falk Olsson hade tänkt pressa den två steg. Resultatet blev en radda underframkallade bilder som skickades över till Chaplin-redaktionen. Alla bilder utom de där fem laddade rutorna som togs när Liv Ullman målade läpparna.

I brevet från juristen på Sveriges Television kan man läsa att Liv Ullman är beredd att överlämna även dessa, men enbart till ”Tove Falk Olsson personligen”. Dessutom kräver man att ”negativen till de fem ovannämnda bilderna liksom de överlämnade papperskopiorna förstörs i Liv Ullmans närvaro” (!). Det räckte emellertid inte, utan för att kunna vända blad krävdes också att både chefredaktören och Tove Falk Olsson framförde ursäkter för ”anklagelserna om brottsligt förfarande och vad Liv Ullman uppfattar som försök till ’ekonomisk utpressning’”.

– Utpressning?! Hur skulle det gå till? Nä, hon hade reagerat på att förbundsjuristen hade yrkat på ekonomisk kompensation, något som jag inte brydde mig om. I det läget kände jag att det var dags att verkligen backa. Det hela verkade inte riktigt… sunt. Och man kan ju spekulera kring hur den där överlämningen skulle ske, och skulle vi ha någon liten rit när jag förstörde negativen framför Liv Ullman? Lite absurt var det allt, säger Tove Falk Ohlsson.

Peter Wiklund, skribent.

En skannad bild ur Chaplin. Foto: Tove Falk Olsson.

Vill du läsa om när det gått åt helvete för andra fotografer? Här hittar du fler berättelser. Läs mer