Begränsad användningsrätt för beställda bilder är standard. I alla fall rent juridiskt. I praktiken ser det dock annorlunda ut, enligt SFF:s yrkesundersökning.

Bara en femtedel av fotograferna har svarat att de säljer samtliga av sina bilder med begränsad användningsrätt. Närmare hälften (44 procent) uppger att de bara använder sådana villkor för en mindre del av sina bilder (högst en fjärdedel av produktionen).

Foto: Självporträtt

Halmstadsbaserade fotografen Anders Andersson tillhör den senare skaran.

– Jag brukar normalt inte nämna något om användningsrätt när jag tar ett uppdrag. Jag gör en hel del åt tidningar, och då är det underförstått att det handlar om att de får publicera bilderna en gång. Eller i praktiken två, eftersom de ofta kör både tryckt och digitalt, säger han.

När en kund uttryckligen vill ha fri användning av bilderna brukar han göra ett pristillägg på omkring 50 procent. Han brukar aldrig sätta någon begränsning i tid heller.

–Det känns bökigt för både mig och kunden att hålla reda på det. Dessutom har många bilder ändå en begränsad livslängd; de blir inaktuella efter ett tag helt enkelt.

Anders Andersson upplever att han som regel har bättre koll än beställarna på vad som gäller kring upphovsrätt och användningsrätt. Den uppfattningen delas av Astrid Nymansson, jurist på Svenska Fotografers Förbund.

Foto: Stefan Tell

– I en drömvärld så vet alla kunder vad som gäller, men så är det inte i praktiken. Därför kan det vara bra att som fotograf ta på sig rollen att utbilda kunden i frågor om användningsrätt och vilka begränsningar som gäller, säger hon.

Hon understryker att det förstås är mycket värt att gå igenom det i förväg, i stället för att man som fotograf ska behöva återkomma och påpeka eventuella felaktiga användningar.

– Alla vill ju ha bra relationer med sina kunder, och då är det viktigt att vara överens från början.

Samtidigt visar yrkesundersökningen att två tredjedelar av fotograferna åtminstone ibland känner en press från kunderna att släppa på användningsrätten. 37 procent upplever alltid en sådan press.

– Det finns en hel del beställare som av slentrian begär fri användningsrätt, utan att de egentligen har någon nytta av det. Det gör det enklare för dem att slippa hålla koll på begränsningar, säger Astrid Nymansson.

Hon menar att det är att tänka alltför kortsiktigt.

– Då bidrar man till att skapa en osund branschpraxis, vilket i sin tur på sikt lär leda till att det blir färre som kan överleva som fotografer.

Enligt undersökningen är det en fjärdedel som generellt inte begränsar användningsrätten alls gentemot sina kunder.

– Det tycker jag är en förvånansvärt hög andel, och det är lite oroväckande. Vi får hoppas att det inte är uttryck för en utveckling mot uppluckrade villkor.

Den 1 januari 2023 började det så kallade DSM-direktivets regler gälla som svensk lag. Det innehåller nya skyddsbestämmelser för upphovspersoner vid licensiering av sina verk.

– Det har blivit tydligt att maktbalansen på marknaden är rätt skev, och då har man på EU-nivå beslutat om bland annat rätten till att få skäligt betalt och att även i efterhand kunna få retroaktiv ersättning om det visar sig att den ursprungliga summan var oproportionerligt låg, säger Astrid Nymansson.

Hon tycker att det är en mycket bra förändring, som dock lär behöva lite tid för att slå igenom.

– Det handlar om att göra förbättringar i ett långt perspektiv, eftersom det – precis som i de flesta juridiska sammanhang – gäller att få fram tillräckligt många fall för att det ska finnas praxis att hänvisa till. Begrepp som ”skälig ersättning” och ”oproportionerligt låg” är ju öppna för tolkningar.

Men är marknadens svajighet vad gäller användningsrätt ett problem i praktiken?

Svaret blir nog ja, bland annat med tanke på att hela 35 procent av fotograferna som svarat på undersökningen har erfarenheter av processer som handlar om bildstöld eller olovlig användning.

– Just bildstöld har jag själv inte varit med om – inget som jag har upptäckt i alla fall – men visst kan det vara svårt att hålla fast vid sina rättigheter. När jag gör jobb åt vissa byråer gäller det att blunda för det finstilta och bara acceptera deras villkor. Annars går jobbet till någon annan, säger Anders Andersson.

Han konstaterar också att det förekommer rena ”ful-avtal” inom tidningsbranschen, och att det gäller samma sak där. Det är bara att skriva på eller att finna sig i att inte få några uppdrag från dem.

– Det är helt klart en tuff marknad, kanske i ännu högre grad för fotografer än för andra kreatörer. Det är en hård konkurrens och svårt att våga ställa krav, säger Astrid Nymansson.

Offentliga upphandlingar är något av ett kapitel för sig när det gäller att hantera användningsrätten på ett milt uttryckt tvivelaktigt sätt.

Anders Andersson berättar om en upphandling från Halmstad kommun, som nästan alla fotografer valde att bojkotta.

– Det handlade inte enbart om att de skulle få använda bilderna fritt, utan att de även skulle kunna ge andra användningsrätten till dem utan ytterligare ersättning till fotografen. Det fanns också en lång lista med villkor i stil med att ”du får inte använda bilden i egen marknadsföring utan vårt uttryckliga tillstånd”, berättar han.

Men eftersom det inte var riktigt alla fotografer som var med på bojkotten lyckades kommunen få några att skriva avtal med.

– Där rök 25 procent av min omsättning, bara för att jag inte valde att gå med på deras krav.

Astrid Nymansson tycker att det är extra anmärkningsvärt att den typen av villkor finns med i offentliga upphandlingar.

– I grund och botten är det ju samma avsändare till avtalen och lagstiftningen kring upphovsrätt, alltså staten. På det sättet blir det nästan mer allvarligt än när kommersiella aktörer kommer med orimliga villkor.

Hon konstaterar att upphandlingarna – med rätt villkor – skulle kunna fungera som branschpraxis och få genomslag på andra avtal.

– Det här är en fråga som vi kommer att jobba vidare med på förbundsnivå tillsammans med Svenska Tecknare, säger Astrid Nymansson.

Några frågor till Eric Sjöström, rapportförfattare.

Foto: Tuana Fridén

Var det något du särskilt reagerade på i resultaten?
– Det är slående hur mycket det varierar när det gäller hanteringen av användningsrätten, både vad gäller fotografer och beställare. Vissa är jättenoggranna, medan andra har en ”låt-gå”-attityd.

Vilka är de främsta utmaningarna?
– Dels är det konkurrenssituationen, för även om både kunder och uppdragsgivare vet att det blir lite fel, vill man inte vara krånglig. Dels har digitaliseringen gjort det extra komplicerat när spridningsmöjligheterna är enorma. Det blir lätt att bilderna bara ”tar vägen”.

Vilka andra juridiska frågor kom upp i samtalen?
– Framför allt problematiken kring GDPR. Många fotografer anser att det inte går att jobba för en kommun eftersom det ofta kan vara sammanhang med mycket folk, och det blir omöjligt att få in tillstånd från alla i bild. Det gäller även andra uppdrag med stora folksamlingar, som exempelvis på mässor.

Vad kan GDPR-frågan innebära i kundrelationen?
– Det är helt klart många informatörer och andra beställare som är osäkra på vad som gäller, och har man då som fotograf läst på och kan förklara så kan det förstås stärka relationen.

I förra numret uppmärksammade vi synen på teknik. Läs artikeln här: Splittrad syn på teknik och framtid
I nästa nummer skriver vi om affär, karriär och marknad för fotografi.