Fotografiet har länge haft en särställning som sanningsvittne. Men i takt med att AI-genererade bilder blivit allt svårare att skilja från fotografier har den positionen börjat ifrågasättas.

Kerstin Hamilton beskriver utvecklingen som en förskjutning, eftersom föreställningen om fotografiet som en direkt avbildning av verkligheten alltid har varit förenklad.

– Det har alltid funnits ett urval, en avsändare och ett sammanhang som påverkar hur bilden ska förstås. Det gäller både i journalistik och i andra sammanhang där bilder används för att säga något om världen.

Samtidigt betonar hon att fotografiet faktiskt haft en särskild ställning, och att det inte är en slump. Den tekniska grunden skiljer det från andra bildformer och har gett det en särskild tyngd.

– Fotografiet bygger ju på ett fysiskt samband. Ljuset som träffar det som fotograferas träffar också kameran och lämnar ett avtryck. Det är detta som har gett fotografiet dess tyngd. Den här ”indexikaliteten” vittnar om att ”det här har funnits, det här har hänt,” och den kopplingen har varit väldigt viktig, inte minst i dokumentära och journalistiska sammanhang.

Osäkerheten inte längre undantaget

Även om teknikutveckling alltid har påverkat fotografin och dess spridning sker idag en förändring som är mer genomgripande än tidigare. Det handlar inte längre bara om enskilda manipulationer, utan om att själva utgångspunkten för hur bilder skapas och uppfattas håller på att förflyttas: osäkerheten är inte längre undantaget.

– Tidigare har förväntan på bilden i de flesta fall varit att den har någon form av koppling till en faktisk händelse, även om det också har funnits en utbredd förståelse för att bilden kan vara vinklad eller manipulerad. Nu måste vi i stället börja med att ställa frågan om den kopplingen ens finns.

Det påverkar inte bara hur bilder produceras, utan också hur de tas emot. En bild är alltid ett utsnitt, något som visar en del av verkligheten och utesluter resten. Den aspekten har alltid funnits, men får en annan betydelse i ett läge där själva referensen till verkligheten inte längre kan tas för given.

– Det är lätt att glömma att det vi ser i bilden är det som ryms inom ramen; det gäller både det som avbildas och den teknik som används. Allt det som ligger utanför finns inte med, trots att det influerar hur vi tolkar det vi ser.

Från hälsosam källkritik till misstro

I dag, när manipulation inte längre kräver tekniska specialistkunskaper, ställs de här frågorna på sin spets. Möjligheten att skapa bilder utan koppling till en faktisk händelse förändrar grundvillkoren.

– Det blir svårare att använda bilden som ett slags obestridlig referens till verkligheten. Det betyder inte att alla bilder är falska, men det innebär att vi inte kan ta deras sanningsanspråk för givna på ett lika självklart sätt som tidigare. Och det påverkar hur vi måste förhålla oss till dem.

Kerstin Hamilton. Foto: Cecilia Sandblom / Hasselbladstiftelsen

En konsekvens är att publiken riskerar att förändra sitt sätt att ta till sig bilder. När osäkerheten blir norm kan fokus förskjutas från en hälsosam källkritik och tolkning till misstro. I stället för att läsa bilden och reflektera över det som den försöker visa börjar man ifrågasätta om den över huvud taget går att lita på.

– Det finns en risk att vi tänker att det ändå inte går att veta vad som är sant eller falskt, och att vi därför slutar försöka. Det är problematiskt, inte minst i relation till journalistiken, där bilden fortfarande spelar en oerhört viktig roll för att visa att något har hänt. Vi lever i en tid där bilder sprids snabbare och i större mängd än någonsin förr. Frågan om hur den fotografiska bildens status omförhandlas i den här visuella eran är därför mycket angelägen, inte bara för oss som håller på med fotografi, utan för hela samhället.

Ökat ansvar för både producenter och mottagare

Det handlar dock inte om att återvända till en tidigare, tämligen okomplicerad tillit. Snarare kräver situationen en mer medveten hållning, där bilden förstås som resultatet av en rad val och där kontexten blir central för hur den kan tolkas.

– Det handlar om att bli mer medveten om hur bilder fungerar, vilka val och avsändare som ligger bakom dem och i vilka sammanhang de används.

Detta skifte innebär också ett ökat ansvar för både producenter och mottagare. För fotografer kan det handla om transparens och reflektion, men också om att aktivt bidra till en större insikt om bildens villkor. För publiken innebär det att inta en mer aktiv roll i mötet med bilder.

– För den som tittar på bilder blir det viktigare att ställa frågor: vem har gjort den här bilden, varför, och vad är det jag inte ser? Att se fotografin som en ”händelse” där fotograf, den fotograferade och betraktaren alla är aktörer.

Behövs ökad kunskap om bildförståelse

I förlängningen pekar utvecklingen mot en bredare kunskapsfråga. Samtidigt som bilder får en allt starkare ställning i offentligheten har förståelsen för hur de fungerar inte utvecklats i samma takt. Det skapar en obalans som blir allt tydligare i ett bildlandskap där gränserna mellan dokumentation och konstruktion suddas ut.

– Bilder har en stor närvaro i det offentliga rummet, men kunskapen om hur de verkar har inte riktigt följt med. Just nu är det mycket fokus på teknik, men mindre på bildförståelse och den fotografiska praktiken. Samtidigt är det inom praktiken som mycket av kunskapen om de här frågorna behöver debatteras och formuleras, för att kunna spridas och bli en del av det bredare samtalet om bildens roll i samhället.