Årets ”Folk och Kultur” invigs av kulturminister Parisa Liljestrand som vill tillgängliggöra kulturen. Hon berättar om sitt barndomshem i Sverige där svenska referenser helt saknades. Hon träffar många som fnyser åt idén om en kulturkanon och hon har noterat att dessa personer ofta kommer från miljöer som badar i bildning och kultur. Hon pratar om ”kultureliten” på ett snyggt inlindat sätt. Hon tycker att bildning ska vara en allemansrätt. Hon liknar en kanon med en karta när du orienterar i skogen och ser det som en lösning. Håret reser sig på mina armar och jag känner mig smått illamående. Hur kan man viga ett helt invigningstal till detta? 

Tanken på att staten ska göra en sådan satsning är ju vansinnig när det finns så många andra prioriteringar man bör göra för att lösa precis den problematik som kulturministern lyfter. Vad sägs om satsning på estetiska ämnen tidigt i grundskolan? Varför inte låta mångfalden flöda, i stället för att styra vad som ska läsas, upplevas, lyssnas på? Med dagens hastighet med AI-utveckling och fejknyheter kommer även källkritik för barn i tidig ålder vara superviktig. Satsningar på public service, kulturskolan, skolbibliotek och folkbildning borde stå högt på agendan. Ni vet, precis just det som hennes regering INTE vill satsa på.  

Man har heller inte bjudit in alla politiska partier, utan det är Tidöavtalets vänner som kör sitt race. Många tror att det finns bakomliggande planer med en kulturkanon. Kanske kan den svenska kanonen användas som ett medborgartest? 

Att försöka styra över vad som är svensk kultur och vad som ska lyftas som viktiga verk är en form av censur. Vad hände med en armlängds avstånd och ett fritt kulturliv där mångfalden får utrymme? Man kan ju också fråga sig om ens fotografi som konstart får en plats i den borgerliga kanonen. Jag har tidigare upplyst vår kulturminister om att vårt land inte tagit ansvar för bevarandet av svensk fotografi. Vi behöver en överblick och en nationell strategi för hur vårt lands fotografiska minne ska omhändertas, organiseras, tillgängliggöras och utvecklas. Gör om, gör rätt och ta ansvar och tillsätt en utredning.  

Tyvärr har jag nog också ett svar på varför just Parisa Liljestrand fokuserade på kulturkanon. Det handlar om att styra in oss till att diskutera detta, så att vi förbiser nedskärningar de gör inom kulturen i övrigt. Så klart trillade även jag in i den fällan och bidrog till debatten. Men tro mig, jag kommer återkomma till att strida för alla viktiga parametrar som våra politiker måste ta ansvar för så att alla kan få tillgång till bildning och kultur. Utan styrning.  

Paulina Holmgren, ordförande Svenska Fotografers Förbund.