Vi hörs på mobilen först men får börja om. Det är bättre att ringa den fasta telefonen. Täckningen är inte alltid så bra i huset i Smedsby, Värmland, där JH Engström bor. Han ber om ursäkt för det sprakande ljud som hörs genom luren. Det kommer från hans e-cigarett.

”Tout va bien” – franska för ”allt är bra”. Titeln på hans fotobok. Något vi säger, ofta, som kan betyda allt och inget samtidigt.


Foto: Carl Mikael Ström

– Det är ett automatsvar, vi svarar att allt är bra även om någon närstående precis dött. Antingen säger vi det för att allt är jättebra. Eller så säger vi det eftersom vi inte orkar prata om saken, för att undvika ytterligare diskussioner, säger JH Engström.

En motsägelsefull ordlek. Motsägelsefullhet, ambivalens eller nyansering är ett krav JH Engström har. Utan motsägelsefullhet blir det inte någon bra konst.

JH Engström har gett ut många fotoböcker, för honom är de en process som ständigt pågår. Skillnaden den här gången är att han inte har ett intellektuellt eller teoretiskt tema.

– Jag ville vara friare, undvika att ha en tydlig ram, jag ville inte att bilderna skulle kidnappas av ett ämne som ”skogen” eller ”staden”. Samtidigt är ju alla mina bilder kidnappade – av mig själv.

Att arbeta utan ramar låter befriande, men det är inte säkert att det verkligen blir så. Frihet kan vara begränsande, och ramar kan vara befriande. 

– Jag tror att det är lättare att göra en bok på det friare viset, utan ramar, om du har erfarenhet, om du gjort böcker tidigare.

Varför fungerar foto bra i bokform? Jo, för att i boken blir fotot återgivet som det var tänkt. Det skulle inte fungera med skulpturer, målningar eller installationer. Men med foto fungerar det. Sedan gör boken att fotot kan röra sig.

– Jag gillar det som händer när bilder sätts ihop, har alltid tyckt om fotots seriella egenskaper. På det viset liknar foton i en fotobok en film, en experimentell kortfilm, säger han.

En fotoutställning är begränsad till en särskild plats. Men fotografier tryckta i en bok kan färdas över hela världen. 

JH Engström åker sällan någonstans för att fotografera, utan fotograferar där han är. Många av bilderna i ”Tout va Bien” är tagna hemma i Värmland, en del i Paris och andra delar av Frankrike. Nu, med tre barn, är han tvingad att vara mer på samma ställe och i vissa rutiner. Barnen finns med på bilderna, när de föds, när de leker. Hans föräldrar är också med. Liksom en man i hatt, som dyker upp då och då. 

– Mannen i hatt är en figur utan namn som fyller den funktion som läsaren vill att han ska fylla. Figuren får vara den man vill att den ska vara.

Eftersom boken är kidnappad av honom själv, finns där en berättelse om honom. Om att acceptera ett åldrande, att stilla sig.

– Det är det här vi har. Vi föds, vi lever, vi blir gamla och så dör vi. Jag säger det inte med cynism, utan som ett slags lugnt konstaterande. Jag har tänkt det förut, men inte förlikat mig med det på samma vis som i dag.

Det låter insiktsfullt, men JH Enström värjer sig mot ordet. Fotografier blir bäst utan insiktsfullhet.

– Jag tror att vi rationellt och logiskt kan säga saker, men bilderna kommer djupare inifrån. De är okontrollerbara och låter sig inte snärjas av formuleringar. Går det att snärja bilder med formuleringar faller de platt, något måste darra där under, en laddning.

När det går att sätta ihop bilder och spela på laddningarna kan ytterligare en nivå uppstå som blir starkare än en enda bilds laddning. Det är det seriella igen, som intresserar JH Engström. Liksom det här med kombinationen av text och bild.

– I ”Tout va Bien” finns ingen text, men jag har gjort en bok full av mina texter. Det är jättespännande med text till bild, och spännande utan text till bild. Nu blev det så här.

Han tycker att kombinationen text och bild sällan lyckas, men när det fungerar blir det högintressant.

– Har du idén från början kan du gå den vägen, men jag tror det är svårt att lägga till text i efterhand. Då riskerar du att krumbukta till det med texten. Det gäller att det blir rätt bild till, så texten och bilden inte dödar varandra, tar ut varandra eller neutraliserar varandra.

När JH gick ut Fotohögskolan i Göteborg på 1990-talet var fotoböcker ovanliga.

– Det var inte många som gjorde fotoböcker, bara de mest etablerade. Det har ju ändrat sig helt sedan dess och nu är det ett eget uttryck. Mycket är bra, men viss inflation finns. Bara för att det blivit lättare att ge ut fotoböcker behöver det inte betyda att de blivit bättre.

Ana Udovic
 

Namn: JH Engström
Ålder: 46 år.
Bor: I Smedsby, Värmland och i Paris, Frankrike.
Familj: Ja, tre barn och en sambo.
Nominerad för: ”Tout va Bien”, Aperture foundation books
Formgivare: Patric Leo
Hemsida: Atelier Smedsby 

Läs intervjuer med samtliga nominerade i Svenska Fotobokspriset 2016