Det har skett ett och annat missöde i Sofia Runarsdotters fotokarriär, hon har missat flyg och tåg, glömt utrustning och saker, sagt fel sak till fel person, men den uppdragsgivare som fått stå ut med mest är enligt hennes egen utsago Dagens Nyheter.

– Jag gjorde min praktik på DN och fick sedan vara kvar som sommarvikarie, och den sommaren gjorde jag flera blunders. Den största missen vet än idag inte bildredaktören om, inte heller journalisten som jag åkte med, berättar hon och skrattar.

Sofia och journalisten skulle göra reportage om strandsurfare i Varberg, och de åkte ner för att umgås med surfarna i två dagar. Reportaget skulle publiceras i DN Söndag, en redaktion som uppmuntrade fotograferna att tänka kreativt och utanför boxen, så länge de hade bra motivering. Sofia argumenterade för att försöka lyfta fram en 60-talskänsla, eftersom det var den perioden då surfandet slog igenom.

– Jag sa att jag ville ta några av bilderna med en Holga-plastkamera som jag hade köpt på Kulturhusets shop för 300 kronor. Resten skulle jag ta med min vanliga Canon digitalkamera.

Men under dagen slutade digitalkameran att fungera, något var trasigt med batteriet och den bara la av.

– Då hade jag och några andra fotografer på redaktionen pratat om blunders bara några dagar innan, så jag hade is i magen och tänkte att jag inte skulle säga något till bildredaktörerna – inte för att de skulle bli arga, utan mer för att de hade blivit oroliga.

Sofia hamnade i en slags chock, och den första tanken var att hon varken hade tid eller lust att avbryta för att leta efter en ny kamera – hade hon berättat hur det låg till hade det flow och den stämning som hon och journalisten fått med surfarna blivit förstörd.

– Så jag tänkte: ”Skit samma. Jag får fota allt med den här plastkameran.” Sedan hade jag dessutom köpt en undervattenskamera för 70 kronor på Pressbyrån i Varberg, som gick att använda ner till två meter under vattnet, så jag kunde få med lite undervattenskänsla. Surfarkillarna var sköna och avslappnade, men de såg lite förvånade ut eftersom det vanliga klickljudet inte kom – det sa mest ”blipp”.

Det var ”point and shoot” som gällde, inte ens skärpan gick att ställa in. Det gick att välja mellan berg, ansikte eller blomma för närbilder.

Hon hade ingen aning om vad som fångats på filmerna, men väl tillbaka lämnade hon in dem för framkallning, med stor ångest. Negativen såg mörka och överexponerade ut, men i scannern kunde hon se att något ändå fastnat.

– Det var ett stort ljusinsläpp och eftersom jag inte kunnat ställa in sökaren så hade jag kapat det jag fotat på olika vis. Men ljuset la sig som slöjor över bilderna, och de såg instamatic-aktiga ut, lite som jag tänkt. Jag bearbetade det som fanns. Sedan kom nästa ångest – vad skulle bildredaktörerna säga? Innan mötet satt jag och tänkte att jag fick åka tillbaka till Varberg helt enkelt, försöka göra om det hela. Men de sa: ”Det här ser jättefint ut, vad läckert!” Jag blev så glad, och berättade ingenting om vad som hänt. Om de läser det här blir det första gången de får höra talas om hur det gick till.

Samma sommar var Sofia på väg hem från Lund, där hon hade klämt in flera jobb på samma dag. Tåget gick på eftermiddagen, och nästa morgon hade hon ytterligare ett fotojobb att göra för DN. Hon satte sig på en bänk på perrongen, med ryggen vänd mot tåget, och pratade med en kompis i telefonen.

– Vårt samtal var livligt, tåget var väldigt tyst och när jag vände mig om upptäckte jag att det sakta men säkert åkte ifrån mig! Återigen ville jag inte ringa och berätta vad som hänt, utan jag tog mig i stället till Malmö och tänkte att jag skulle ta nattåget, för då kunde jag gå raka vägen till DN på morgonen och ingen skulle behöva veta om min miss.

Väl i Malmö hade hon några timmar på sig innan nattåget skulle gå.

– Jag tänkte ”vad skönt, då går jag till Möllan och tar en öl och chattar med lite Malmöfolk”.

Sagt och gjort. Ett par öl och några nya bekantskaper senare kom Sofia tillbaka till stationen – och upptäckte att hon bara hade 300 kronor kvar, fast biljetten kostade 450. Hennes föräldrar var bortresta och det fanns ingen kompis att paniklåna av.

– Till sist fick jag ringa min bildredaktör, halv tio på kvällen, och berätta vad som hänt. Hon var snäll och försökte föra över pengar, men det fungerade inte.

Paniken växte, men medan hon pratade med bildredaktören kom en konduktör och frågade om allt var okej.

– Jag sa som det var – att jag hade gjort bort mig, missat tåget och skulle jobba i Stockholm nästa dag men inte råd med biljetten. Han var snäll och sa att jag fick betala det jag kunde.

Morgonen därpå var hon framme, luspank, och fick gå hela vägen till redaktionen – det fanns inte ett öre kvar till bussen.

Sofia tänker att det kan fungera lite avväpnande att klanta till det ibland.

– I vårt yrke finns en förväntan att vi ska ha kontroll, vi kommer med allt material och en utrustning som utstrålar status. Då kan man tjäna på att visa att man faktiskt inte har kontroll, att mycket handlar om att försöka få ordning i kaos. Dessutom är det inte sällan så att de mest intressanta situationerna uppstår när något oväntat har skett, när man tappat kontrollen, säger hon.

Av Ana Udovic

Namn: Sofia Runarsdotter
Yrke: Fotograf, fotograferar mest porträtt för magasin och bokförlag. Undervisar då och då på JMK Södertörn, Fotoskolan i Gamleby och Fotoskolan STHLM. Är själv utbildad på Nordens Fotoskola, Biskops Arnö.
Född: År 1982
Bosatt: Född i Robertsfors i Västerbotten, bor i Stockholm.
Hemsida: http://www.sofiarunarsdotter.com