När jag åt lunch häromdagen bad jag om extra sås. Ut kom kocken snabbare än man kan säga fläsknoisette och röt att såsen var precis anpassad till rätten. Kanske hade han en dålig dag. Kanske är jag galen i sås. Eller så kommer den där kocken få langa slangar på Biltema inom kort.

Det finns en brytpunkt i livet som drabbar oss alla. Stunden då vi tänker: Är jag nöjd här eller ska jag vidare? I 40-årsåldern, som jag är i, ser jag många tagga ned. Omvärldsbevakningen upphör. Man lutar sig tillbaka och anstränger sig för att tjäna så mycket pengar som möjligt för att lägga undan till bergvärmepump och pensionsförsäkring.

Gott så. Men det här är också åldern då mer tas ifrån en     . Uppdraget på det årliga eventet du brukar      jobba med      går till någon annan. Bröllopsparen tipsar inte vidare om just dig och de nya beställarna på reklambyråerna snärjer in sig i lismande bortförklaringar om alla jobb som plötsligt uteblev. Vad fan hände nu?

Snart reser jag med en fotograf till Tyskland. Vi ska göra ”industriporr” som vi kallar det. Vi ska se till att stora maskiner med små komponenter ska se så sexiga ut som möjligt. Fotografen jag jobbar med är verkligen inte den mediokra kocken på det vanliga lunchhaket. Han levererar ingen sladdrig carbonara i tron att begreppet ”good enough” tar hand om kundnöjdheten. Jag väljer att jobba med honom för att han ständigt utvecklas. Han är nyfiken, bryr sig och lämnar ingenting åt slumpen.

Han gör vad alla yrkesverksamma kreatörer måste ägna sig åt. Personligen är jag kanske inte den främsta producenten, manusförfattaren, regissören, företagsledaren, pappan eller älskaren. Men kombinationen av allt jag har lärt mig gör mig till en person jag kan vara stolt över. Inte minst eftersom jag vet att jag kan utvecklas.

1998 hade Kodak otroliga 170 000 anställda över världen och var marknadsledande inom sitt område: färgfilm för kameror. Bara 14 år senare gick de i konkurs efter 132 års verksamhet. Fujifilm stod inför samma faktum, men har i dag över 70 000 anställda. Skillnaden mellan bolagen var att Fuji såg digitaliseringen som en verklig kris och utvecklade sin affärsportfölj genom kompetensutveckling, förvärv av bolag och att de tog bort det som folk faktiskt inte ville ha längre. Och det här gäller inte bara storbolag. Det gäller också dig och mig.

Alla vi kreatörer, som vandrar i gränslandet mellan idé, fantasi, hårdvara, AI och gränssnitt, behöver ägna mer tid än tidigare åt omvärldsbevakning. Det går inte att grubbla över om vi kommer att bli ersatta, välj i stället att tänka: Hur kan jag komplettera min kunskap?

För hur många fotogenförsäljare var det inte som grinade när Edison kom med sina idéer? Men elen kom. Bilen kom. Brödrosten kom. Datorn kom. Internet kom. Spotify kom. Shutterstock kom. Artgrid kom. Covid kom. AI kom. Adapt or die.

Text: Max Landergård.