Fotografisk Tidskrifts första tid (del 3)

Del 3. Fotografisk tidskrift etableras
som språkrör för svensk fotografi

HÖSTEN 1888 BOSATTE sig makarna Roosval i Stockholm på Artillerigatan 6. Den nyblivne redaktören hade redan hunnit skaffa sig goda yrkeskontakter och valdes omgående in som suppleant i styrelsen för Svenska fotografiamatörföreningen, en ny förening som skulle få den största betydelse för Albin Roosvals fortsatta arbete med ”Fotografisk Tidskrift”.
    Samtidigt som han i maj publicerade sitt provnummer i Kalmar hade G. Tore Ericsson, lärare i konsthistoria vid Akademien för de Fria Konsterna, fört in ett upprop i ”Dagens Nyheter”. Han ville starta en förening för fotoamatörer och skrev: ”Fotografien är icke längre något monopol för särskild yrkesskicklighet, den håller på att bli ett commune bonum för alla […] det måste ju vara en källa till stor glädje för hvem som helst att sjelf kunna i bilder framställa sin egen omgifning […] det ligger ju i öppen dag det stora gagn, som genom en sådan förening beredes åt en hvar af medlemmarne genom ömsesidigt utbyte af erfarenheter…”.

    Alla intresserade uppmanades att komma till Hotell Continental den 29 maj för att diskutera saken. Kallelsen hörsammades av personer som använde fotografi både för nöjes skull och som stödteknik i sitt yrke. På plats fanns bland andra artisten och förre ateljéfotografen C. G. W. Carleman, konstnär Gottfrid Kallstenius liksom ornamentsbildhuggaren Sven Scholander. En rad andra yrkeskategorier var representerade: litograf, apotekare, tandläkare, ingenjör, major, professor.
    C. G. W. Carleman blev föreningens förste ordförande och vid årsmötet i oktober noterades fyrtiotvå betalande medlemmar. Ett ärende handlade om ”Fotografisk Tidskrift” och ”Dagens Nyheter” rapporterade: ”På septembersammankomsten hade förslag blifvit väckt, att denna tidskrift, som hittills utgifvits i Kalmar, men nu flyttats till Stockholm, skulle bli föreningens litterära organ; detta förslag blef nu föreningens beslut.

Dagens Nyheter den 31 december 1888 

   Ett halvår efter utgivningen av det första numret hade Roosval skaffat sig en position bland huvudstadens fotoamatörer, en blygsam men stadigt ökande skara välbeställda och inflytelserika medborgare.

Vid årsskiftet 1889 hade föreningen sextionio medlemmar. I stadgarna – med amatörföreningen i Berlin som förebild – föreskrevs att föreningen skulle indelas i geografiska sektioner. Det visade sig svårt att genomföra med tanke på det begränsade medlemsunderlaget ute i landet. Den enda sektion som startades blev den i Uppsala medan Göteborg bildade en egen förening.
    En rad framträdande personer anslöt sig till föreningen i Stockholm. Här återfanns exempelvis den kände järnvägsbyggaren och majoren Claes Adelsköld, stadsläkaren Aspelin, ministern i Rom Carl Bildt, hovintendenten Börtzell, generalstabsmajoren Lowisin samt flera professorer: Carl Curman vid Karolinska Institutet, Vetenskapsakademins astronom Hugo Gyldén och astronomen Carl Charlier,  I Uppsalasektionen blev professor Nils Dunér ordförande, även han astronom.
    Vid årets slut uppstod dock en intern konflikt. Stiftaren Ericssons föreningsmodell med sektioner och enbart amatörer som medlemmar hade inte stöd i styrelsen. Istället breddades rekryteringsbasen till att även omfatta yrkesfotografer och föreningens stadgar och namn ändrades. Framöver kallades den enbart Fotografiska föreningen och ett år senare trädde stiftaren G. Tore Ericsson tillbaka och lämnade föreningen.
    Antalet medlemmar ökade och allt fler yrkesfotografer anmälde sitt intresse, exempelvis flera av Stockholms främsta fotografer som Gösta och Ernest Florman, Johannes Jaeger och Selma Jacobsson. De professionella bidrog med nya kunskaper och personkontakter och föreningen blev snart en livaktig mötesplats med föredrag, demonstrationer och interna utställningar. Även flera prominenta personer anslöt sig, till exempel den hängivne amatörfotografen och konstnären prins Eugen som accepterade att bli hedersledamot.
    Den fotografiska föreningen i Stockholm växte snart fram till den viktigaste mötesplatsen för svensk fotografi, ett aktivt kunskapsnav med förgreningar över landet. I denna krets lyckades redaktör Roosval värva både nya skribenter och få tillgång till publicerbara fotografier. På ett par år utvecklades föreningens officiella organ till en samlande kraft för verksamheten.

Fotografiska föreningen framträdde snart som en påtryckargrupp i en fråga som rörde hela branschen – upphovsrätten till fotografisk bild. Ännu efter femtio år med professionell fotografi saknades en lagstiftning som reglerade yrkeskårens rättigheter. Föreningen ansåg att något måste göras och våren 1890 tillsattes en kommitté som beredde ärendet.
    Där ingick starka namn som professorerna Carl Curman och Hugo Gyldén, hovfotograferna Gösta Florman och Johannes Jaeger. Sekreterare blev redaktör Albin Roosval och efter tre månader kom ett utlåtande som överlämnades till Kungl. Maj:t.
    Det skulle dock dröja sju år innan riksdagen slutligen antog ”Lag angående rätt att återgifva fotografisk bild”. Den alltid lika alerte redaktör Roosval fann sig då föranlåten att kommentera den nya lagen och skrev i ”Svenska Dagbladet”: ”Det måste betraktas som ett mycket stort framsteg, att fotografernas ställning i det allmänna medvetandet blifvit sådan, att deras andliga arbete kunnat anses värdt att genom lag skyddas. De fotografiska arbetena likställas härigenom […] med konstens och litteraturens alster.”
    Lagen trädde i kraft den 1 januari 1898. Vid den tidpunkten hade Svenska Fotografernas Förbund hunnit bildas och var verksamt sedan tre år tillbaka, en gemensam röst för ett antal fotografiska föreningar.

Albin Roosvals tidskrift och Fotografiska föreningen i Stockholm hade startats i en brytningstid. Dittills hade den professionella yrkeskåren haft monopol på fotografi, en dyrbar och ibland komplicerad konst som fordrade yrkeskunskap. Men vid 1800-talets slut gick den tekniska utvecklingen mot mer lätthanterlig och effektivare utrustning.
    Det fotografiska fältet breddades. Avancerade amatörer experimenterade inom olika genrer och familjefotografer tog minnesbilder av släkt och vänner. Samtidigt började den fotografiska tekniken att allt mer användas som stöd inom olika grenar av militärväsendet och den vetenskapliga världen, exempelvis astronomi och medicin.   
    Så kallade fotografiska magasin etablerades och erbjöd olika typer av fotoutrustning och tjänster, i de flesta fall en sidoverksamhet till traditionella porträttateljéer. Den växande marknaden stärkte även grossistledet och en mindre fotoindustri byggdes upp på några platser i landet. Fram mot sekelskiftet 1900 skulle den fotografiska branschen vara större än någonsin och sysselsätta tusentals människor. Redaktör Roosvals tidskrift – ”Illustreradt fackblad för yrkesmän och amatörer”– låg rätt i tiden.

Ett år efter starten gick tidskriften upp i format och innehöll minst trettiotvå sidor varje månad. Prenumerationspriset för helåret 1889 var sex kronor. För att öka upplagan tog Roosval också ett nytt grepp. De som sökte personal eller ville ha en anställning fick annonsera gratis. Publikationen blev en sorts rikstäckande platsjournal när fotografer, biträden och retuschöser flyttade runt i landet i jakten på arbete. Ateljéer som var till salu och handeln med fotografisk utrustning och fotomaterial gav ytterligare annonsintäkter.
    Tidskriftens abonnentstock ökade när Fotografiska föreningen i Stockholm och sektionen i Uppsala långsamt stärkte sin ställning. I februari 1889 hade antalet medlemmar stigit till sjuttiosju varav tretton var verksamma utanför Stockholm. Intresset för skriften växte också på andra håll i samhället och en rad kvalificerade medarbetare vidgade det redaktionella innehållet.
    En av dem var konstnären och författaren Gottfrid Kallstenius som deltog redan vid mötet på Hotell Continental, startpunkten för Fotografiska föreningens bildande. Kallstenius var Albin Roosvals blivande svåger efter giftermålet med hans syster Gerda 1891. Paret var studiekamrater på Akademien för de Fria Konsterna och båda fick senare framgångsrika karriärer inom konstvärlden.
    Liksom många andra konstnärer var Kallstenius också amatörfotograf och skulle bidra med fotografier av olika slag. Sommaren 1889 publicerade Roosval ett av hans ”ögonblicksnegativ” tagen med handkamera, en lätt kameratyp som de flesta stativbundna ateljéfotografer ställde sig mycket skeptiska till.
    Men ”Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning” kommenterade: ”Man finner häraf till hvilken fullkomning ögonblicksfotograferingen kan drifvas och hvilka naturtrogna och effektfulla bilder, som med en hastig ´tagning´ värkligen kunna erhållas.”

Parallellt med utgivningen av ”Fotografisk Tidskrift” började den rastlöst verksamme redaktören ägna sig åt andra publikationer. Han bearbetade och gav ut det teknikhistoriska arbete som hans i förtid avlidne medarbetare Adolf Dahlström vid Generalstabens litografiska anstalt svarat för. Första häftet av ”Handbok i fotografi – fotografikonstens historik, teknik och praktiska tillämpning” publicerades våren 1890.
    ”Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning” skrev: ”På utländska språk finnas ju många arbeten af samma art, men i vårt land och på vårt eget språk är det första gången ett så omfattande fotografiskt arbete utgifves.” Samma år gav Roosval ut ”Handledning i fotografi för nybörjare” av den österrikiske officeren och fototeknikern Giuseppi Pizzighelli.
    Albin Roosval försummade dock inte den svenska samtiden. Ett inslag var bildsatta reportage om rikets mer framgångsrika fotografer. Under rubriken ”Ateliervandringar” presenterades i januari 1890 Johannes Jaegers ateljé i Stockholm. Artikeln kompletterades med en tekniskt imponerande ”konstbilaga i ljustryck”. Framöver publicerades liknande reportage från olika fotografiska rörelser, bland annat Aron Jonasons moderna ateljé i Göteborg som dokumenterades både interiört och exteriört.

Svenska Dagbladet den 14 januari 1891
    Den drivande Roosval kom i januari 1891 med ytterligare en nyhet: ”Fotografisk Tidskrifts årsbok för 1890”. Den innehöll bland mycket annat en rad artiklar av in- och utländska författare och en förteckning över medlemmarna i fotografiföreningarna i Skandinavien. Utgåvan mottogs med intresse. ”Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning” kommenterade: ”S. k. årsböcker utgifvas på fotografiens område i de flesta land. Det är emellertid första gången man i Sverige fått se ett arbete af detta slag.”

Tidskriften var nu organ för både Fotografiska föreningen i Stockholm, Göteborgs fotografiamatörförening och Föreningen Amatörfotografen i Kristiania. Den spreds även utanför de fotografiska föreningarna och kommenterades i positiva ordalag över hela landet. Bara under en månad – i juni 1891 – anmäldes det senaste numret i ett trettiotal dagstidningar. Innehållet berömdes och på sina håll lovordades redaktörens idoga arbete.
    Officiellt var tidskriften i första hand ett ”fackorgan” för yrkeskåren och landets lilla krets av avancerade fotoamatörer. Intresset för fotokonsten var dock större än så vilket avspeglades i pressens bevakning. ”Västernorrlands Allehanda” i Härnösand skrev: ”Den synes innehålla artiklar af värde  och intresse, icke blott för fackmän, utan för en och hvar, som önskar följa med de vetenskapliga framstegen på alla områden.” och ”Göteborgs-Posten” noterade att tidskriften hade ”en stor mängd annonser, utvisande, att tidskriften alltmer och mer af annonsörer anlitas, ett godt omen för dess bestånd”.
    På ett skickligt sätt marknadsförde Roosval tidskriften genom att regelbundet skicka ut så kallade provnummer till många av landets dagstidningar. Våren 1891 skrev ”Stockholms-Tidning” att tidskriften ”har under de tre år den funnits vidgat både sitt omfång och sin läsekrets. Redaktören, hr Albin Roosval, tyckes, att döma af det oss tillsända april-häftet, väl förstå sin sak och gå till sitt arbete med lif och lust.”
    Med osedvanlig arbetskapacitet fortsatte han att punktligt ge ut tolv nummer per år och dessutom den lovordade årsboken. ”Svenska Dagbladet” skrev i sin anmälan om 1892-års utgåva: ”Denna särdeles vackra publikation utmärker sig utom för sin enkelt eleganta utstyrsel genom ett särdeles rikhaltigt innehåll af artiklar behandlande fotografiens skilda områden och innehåller derjemte i stor mängd utmärkt vackra afbildningar, som gifva läsaren en föreställning om fotografiens höga ställning.”

Redaktör Roosval hade vid det laget utvecklat ”Fotografisk Tidskrift” från ett enkelt litet häfte till en gedigen och rikstäckande publikation, en viktig förmedlare av kunskap inom det fotografiska området. Han värvade goda skribenter, publicerade fotografier av de skickligaste fotograferna och var drivande i flera aktuella debatter.
    Han var även en föreningsmänniska och fick framöver en central betydelse för yrkeskårens ställning i samband med en fotoutställning i Industripalatset 1894, vid bildandet av Svenska Fotografernas Förbund 1895 och vid den stora jubileumsutställningen i Stockholm 1897. 

                                                                                                                                                                                      ___________________________________________________________________________

Del 1. Albin Roosvals väg till ett framgångsrikt redaktörskap. Läs mer
Del 2. Roosval startar Fotografisk Tidskrift och flyttar till Stockholm. Läs mer
Del 3. Fotografisk Tidskrift etableras som språkrör för svensk fotografi. Läs mer
Del 4. Fotografisk Tidskrift och fotoutställningen på Industripalatset 1894. Läs mer
Del 5. Svenska Fotografernas Förbund  och Albin Roosvals vidare karriär. Läs mer